Lite rädd...
Vägning i morse, och vikten har tagit ett rejäl kliv nedåt igen efter lite stillestånd.
Är nu nere på låga 109, och ska under den vikten innan helgen hoppas jag.
Det går bra att dricka cambridge, står just nu emot frestelser utan problem.
Träningen är också helt okej, även om en seg förkylningen dragit ner den på sparlåga en liten stund. Men kroppen bara längtar efter nästa pass.
Och jag njuter av att prova alla gamla kläder i garderoben, plocka fram de som jag krympt in i nu och hänga andra på vänt på ytterligare några centimeter...
Ja, det känns bra.
Och det gör mig rädd.
Vad är det för bakslag som lurar runt hörnet?
För så här bra kan det väl inte få gå?
Något fel måste det vara? Något annat, något som jag inte har upptäckt ännu?
Jag går bara och väntar på misslyckande, olycka och motgång.
Suck.
Tänk om jag kunde lära mig att leva mer i nuet och njuta av att jag just nu mår bra.
En konkret sak som oroar mig är att jag snart ska slå i mitt "glas-golv". För ett antal år sedan lyckades jag gå ner rejält i vikt och minskade till strax under 105 kilo. Men där tog det stopp. Jag tog mig inte ner på tvåsiffrigt. I stället hände andra saker och jag gick upp alltihopa igen på några månader i princip.
Visserligen var det en väldigt speciell situation då, jag blev allvarligt sjuk och hamnade mer eller mindre i en livskris. Jag är inte orolig för att just det ska upprepa sig, men ändå fundersam om jag klarar av att gå under den vikten som är min "lägsta-vikt" någonsin i stort sett.
Om jag klarar av att fortsätta med min egen variant av cambridge så borde jag vara i de vikt-trakterna i början/mitten av november. Då får jag veta.
Tills dess ska jag försöka lära mig att njuta av de dagar då allt känns bra.
Samma sak hände mig. Förra året gick jag ner fasligt mycket med Cambridge, men helt plötsligt tog det stopp, ville ner under den där gränsen som jag väntat på så länge, men det gick inte. Så istället utvecklade jag ett beteende (en del kallar det sjukdom, mer om det i ett framtida inlägg) som jag inte var särskilt stolt över, men det gick fort att gå upp allt igen
Men har det hänt en gång så är man iaf beredd, så då får man helt enkelt lägga i högsta växeln när man väl kommer dit och kämpa ytterligare lite till, för ingenting är omöjligt :) Som du säger själv. Lev i nuet och låt dig själv att njuta av att du faktiskt mår bra och att det går nedår. För börjar du tänak för mycket på framtiden och vad den har i beredskap så kommer du garanterat stanna upp i båda viktnedgång och välmående.
Ta vara på alla fördelarna och belöna dig själv med beröm för att du faktiskt är jätteduktig och kämpar på som aldrig förr. För det är inte "bara".. Det hårt. VAR STOLT!
