kakanskilokamp

Det har varit riktig försommar-värme i Stockholm i dag.
En halv chock för en frusen norrlänning.
Så jakten på en ny vårjacka fick sig en extra push i solgasset...

Följde med min mamma på en av de butiker hon brukar handla på, och på vinst och förlust provade jag en jacka där. Den passade.
Och en till passade.
Och en till...
Fick till och med gå ner en storlek, till stl 46.
Och då pratar vi vanlig storlek, ingen "tjockis-storlek".

Av bara farten hittade jag en top också, visserligen märkt med XXL, men lyckan var ändå gjord eftersom det är på en vanlig affär utan specialstorlekar för "plus-tjejer". Det är ju det här jag längtat efter, att inte behöva vara hänvisad till XLNT, B*B, Generous och så vidare.

Generösa mamma betalade för både jacka och top.
Jag ser på henne att hon är riktigt glad för att jag går ner i vikt, och det gör mig också glad.
Men jag känner ändå en liten bitter eftersmak.
Så mycket beröm, komplimanger och glada tillrop som jag får av henne nu har jag nog aldrig fått tidigare. Vilket bara förstärker den känsla jag haft i så många år att hon varit besviken på mig, på att jag inte lyckats gå ner i vikt, på att jag är så stor och oformlig.

Jag hade kanske behövt komplimangerna och de positiva tillropen ännu mer då, behövt få känna att hon stöttar mig, accepterar mig, älskar mig oavsett hur jag ser ut.