kakanskilokamp

Dagens vikt: det står stilla i dag.
Känns ändå lugnt.
Brukar vara så. Varannandags-syndromet kallar jag det för.

I går bytte vi datasystem på jobbet. Det blev en dag med tvära kast mellan djup förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Någon enstaka gång glimmade det till lite hopp när jag trodde jag förstått hur jag skulle göra...
Var nära att börja storgråta flera gånger, i ren frustration. Att inte förstå och kunna, att känna mig fel och dum, det är verkligen det värsta jag vet. Enda trösten i förtvivlan är att det var ungefär lika läge för alla...

Just att ha kontroll är något som jag måste arbeta med. Jag har sådant stort kontrollbehov - och trygghetsbehov - att jag hellre håller fast vid något som är dåligt för mig (att vara överviktig & tröstäta) än gör nya, sunda val.
Det är ett svårt mönster att bryta.

Jag sa på terapin i går att jag är så less på att hela tiden kämpa, att jag fortfarande väntar på när det bara ska flyta på, när jag inte behöver vara på tå och vaksam på mig själv hela, hela tiden.
- Men vad blir det för liv, undrade då terapeuten.

Det fick mig att tänka till. Och inse att min bild av hur "det ska bli" är en orealistisk fantasi.
Jag bär på några sådana orimliga tankar som jag tror begränsar mig, och som bidrar till känslan av att det hela tiden är en kamp.

När jag var allvarligt sjuk tänkte jag att "bara jag blir frisk så blir allting bra".
Jag blev frisk, men inte blev livet enklare för det på andra plan.

När jag vägde som mest tänkte jag "om jag bara kan gå ner under 100 kg förändras allt".
Nu är jag under 100 kg, inte är livet en räkmacka för det.

Som överviktig när man lätt fantasin att "bara jag är smal blir jag lycklig och glad".
Det stämmer inte. Vissa saker i livet blir enklare och roligare, men det skapas hela tiden nya situationer och nya vägval att ta tag i.
Och innuti är jag ändå densamma.

Så nu måste jag ta farväl till mina orealistiska tankar för att skapa plats för nya, sunda tankar om mitt liv.

Kanske är det som med det nya datasystemet: det kommer inte på en gång, men dag för dag så lär jag mig lite mer om hur det fungerar, och plötsligt en dag i framtiden, så känns det helt naturligt att jobba på det nya sättet.