kakanskilokamp

Har tittat på Biggest Looser på femman på morgonen. Gillar det programmet, en typ av dokusåpa där överviktiga människor kämpar om att gå ner mest i vikt. Dessutom lite intriger, taktik, utröstningar och så vidare - de vanliga beståndsdelarna i en dokusåpa med andra ord.
Men på köpet så lär de sig motionera och äta rätt.

Och resultaten är fantastika. Kilona bara rinner av dem.
Vilket inte är så konstrigt med tanke på den stenhårda träning som de har.

Men det som alltid blir ett obehagligt uppvaknande för mig är när de ställer sig på vågen. Jag ser personer som jag tycker är otroligt överviktiga, och hör att deras vikt är ungefär densamma som jag hade för inte så länge sedan...
Va?
Såg jag ut så?
Var jag verkligen så stor?

Jag har bloggat om det förut, det här med självbilden är svårt. Jag har inte greppat hur tjock jag har varit, jag har svårt att greppa hur tjock jag är nu, och jag kan definitivt inte se skillnaden mellan nu och då på mig själv. Jag känner skillnaden. På kläder. På kroppen - revben som plötsligt känns, nyckelben som syns under huden. Men när jag tittar mig i helkroppsspegeln så ser jag ut ungefär som jag alltid har gjort, tycker jag.

Jag förstår vilken kraft som ligger i en förvriden självbild.
Hur tusan kommer man till rätta med den?
Blir lite rädd för att jag alltid kommer att se en tjock person i spegeln, även när jag nått mitt viktmål.

En sak i taget.
Jag får jobba med den biten när jag kommer dit.

I dag: har varit på vattengympa på Iksu.
Länge sedan sist. Känns bra.

Dagens vikt: 95,1.
Stilla från i går med andr ord.
Blä.