kakanskilokamp

Har många tankar i huvudet nu efter ett besök hos min terapeut.
Vi har pratat om att hantera besvikelser i dag.

Jag har större delen av mitt liv försökt att undvika situationer där jag riskerar att bli avvisad - i relationer med andra människor, i jobb/karriär och liknande. Jag har spelat safe. Och när jag av olika skäl blivit besviken på grund av någon annan människas beslut eller agerande så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera den känslan.

Samtidigt har jag en tendens att inför mig själv sätta upp orealistiska drömmar, förväntningar och mål, vilket innebär att jag ständigt utsätter mig själv för besvikelser... Och när jag då blir besviken tar jag det som ett "bevis" för att det inte är lönt, att jag ska inte tro att jag kan, att jag ska, att jag duger till... osv. Vilket gör att jag drar mig tillbaka och försöker ännu mer hålla mig borta från situationer där jag kan riskera att bli avvisad av någon annan eller att någon annan gör mig besviken.

Sista tiden har jag försökt att bryta det här mönstret.
Våga ge mig ut på okänd mark. Våga drömma, ta chanser.
Några har lyckats.
Andra har totalhavererat.
Jag har blivit besviken, och det har gjort ont.
Och jag vet inte hur jag ska "sortera" den känslan.
Tankarna drar lätt i väg i det gamla mönstret, att "se där, du ska inte tro något".
Vilket leder till negativa känslor som triggar mig till att tröstäta.

Min terapeut säger att jag är otränad på att ta hand om besvikelser på ett funktionellt sätt. Att jag måste lära mig att det är okej att bli besviken, att bli ledsen. Att det inte är farligt att försätta mig i situationer som kan leda till ett avvisande, och att jag ska våga känna de känslor som kommer.
Det är alla orden som kommer efteråt, när jag slår på mig själv, som "är farliga"  Det är de orden jag ska jobba bort. Det är när alla "jante-meningar" poppar upp i mitt huvud som jag ska tänka att det bara är tankar och att jag inte behöver omvandla dem till handlingar som t ex att tröstäta. I stället ska jag syna dem, ifrågasätta dem, acceptera att de kommer och sedan släppa iväg dem för att ge plats för andra, bättre tankar.

Att bryta invanda tankekedjor (hur snurriga de än är) är inte enkelt.
Men ett första steg är att jag nu har hittat ett mönster: 
Jag sätter krokben på mig själv först, för säkerhets skull, så att jag redan har snubblat innannågon annan ska få chans att göra det mot mig.