Trött på att kämpa mot vikten
När ska det bli enkelt?
Är så less på att vara på min vakt, att kämpa mot mina egna tankar och reflexer.
Att hela tiden behöva säga nej till mig själv hundra gånger om dagen.
Trött på att hela tiden känna att vikten är i fokus, att vikten är ett problem.
Vissa människor kan äta vad de vill, och det sysn inte ett uns på deras kropp. De behöver inte fundera om den där kanelbullen, eller ostkrokarna på lördagkvällen är något problem.
Vissa människor kan utan problem kasta sig in i en diet, en viktminskning, och dansar sig igenom den med glada tillrop som ”jag har aldrig mått bättre” eller ”jag känner mig så stark och fri”.
Det känns så orättvist.
Jag ser bara kamp, motstånd, ständiga fallgropar.
Visst.
Jag har valt det själv. Min klagosång är ett i-landsproblem som jag själv har skapat.
Jag gör det för att jag vill nå ett mål som jag vet är bra för mig av många olika skäl.
Vissa dagar går det också enkelt. Då susar jag förbi alla frestelser och är nöjd och glad med mitt val. Men de perioderna är inte långa.
Och visst, jag är jätteglad och stolt över de förändringar jag har gjort, den vikt jag har gått ner.
Det är ändå jobbigt att hela tiden behöva kämpa.
Det är jobbigt att förändringen tar så lång tid.
Blir det någonsin enkelt?
Dagens vikt: 95,8 kg
Tillbaka på -27 kg.
Men fortfarande lite kvar tills jag är helt i kapp.
Usch vad jag känner igen mig. Visst, man har aldrig mått bättre än när man lyckades trava ner de där 20 kilona jag tappade förrförra hösten, men sen då? Så fort man släpper minsta lilla från sitt asketiska liv, eller snålar in minsta lilla på den 1, 5 timmes motion jag stenhårt då körde varje dag, ja då kanar man sakta men säkert utför. Och ja, egen förskyllan är det ingen ide att slå sig i huvudet med, för ingen vet väl bättre än sånna som du och jag hur både omvärld och vi själva ser på den saken. Det låter dystert - jag vet. Men det MÅSTE ju gå! För vad är alternativet? Jag ser inget. Alltså ska jag ta nya tag nu igen, inte med pulver utan med vanlig hälsohemsmat och med ett mer långsiktigt mål än det jag hade senast. Du är ju otroligt duktig som orkar fundera igenom och analysera dina snedkliv. Det är ett måste för att lyckas och där är du på god väg. Men jag förstår så väl din frustration och tankarna på "sen" när man vet att så fort man kommer in i "normala" vanor så blir livet ett fortsatt kontrollerat helvete om man ska ha en chans att lyckas hålla vikten. Och nej, livet är inte rättvist på en fläck. Å andra sidan har jag några smala vänninor som mår dåligt på andra sätt. Min bästa väninna dog i sin sjukdom. Folk dör i olyckor. Jag lever i alla fall trots allt. Jag har mycket som de inte har. Men visst får vi "tycka synd om oss" i alla fall, för som sagt - livet ÄR inte rättvist. DU gör det verkligen skitbra på alla sätt. Och jag följer varje bloggsteg du tar och gläds med dig! Nu drar jag också på mig hårdhandskarna och börjar slåss mot kaloridraken. Häng i!
Men du har ju varit såå duktig som gått ner så mycket! Men jag håller med dig - visst önskar man att man vore en "sån" som kan äta allt och inte lägger på sig så himla lätt....
Tack för dina tips förresten - ska titta på ICA Maxi om de har någon dietvåg :-)
Kramar om
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har testat alla dieter man kan komma på tror jag, och är i ständig kamp. Men med mitt nya sätt att äta är det mycket lättare. Visst är det fortfarande ett kämpande men ändå mycket bättre. Jag tror att skillnaden ligger i att jag genom att utesluta kolhydraterna får äta väldigt mycket goda saker och att jag ändå går ner i vikt. Att inte allt gott är förbjudet.
Så just nu befinner jag mig i den där fasen där jag dansar mig igenom "dieten" och aldrig mått bättre...
