kakanskilokamp

Alltså, det är bara att inse att det är lätt att bli lite hög på motion!

Känner mig riktigt nöjd med mig själv, har precis varit ute i motionsspåret, min vanliga runda på dryga fem kilometer, och i dag klarade jag av jogga lite, lite längre sträckor än tidigare.
Det går frammåt!

När jag joggar mig fram i maklig takt så tänker jag på tv-serien Biggest looser på femman, en tidigare sässong när en av deltagarna blev förskräckt över all den motion som de skulle göra. "Vet de inte om att vi är feta, feta människor springer inte" sa hon (ungefär).

Den mentala spärren har jag också haft i många, många år. Inte bara för att jogga, utan för att motionera över huvudtaget. Att vissa saker kan man inte göra som tjock. Den första mentala spärren, som tog flera år för mig att ta mig över, var att träna vattengympa. Där var det framför allt känslan av att visa mig i badkläder, och i omklädningsrummet med alla en massa vältränade kvinnor som hindrade mig.

Samma sak nu med att jogga, jag har hela tiden haft det som mål att kunna börja springa, men alltid tänkt "senare", jag ska bara gå ner lite till.... blir lite mer vältränad... få lite bättre kondition.

Jag vet att jag har fler mentala spärrar på andra områden, som hindrar mig från att försöka göra saker som jag vill göra. Det är nog dags att börja syna dem, och försöka övervinna några fler.

Är för övrigt rätt nöjd med midsommarhelgen. Det har funkat bra att hålla mig till pulver - unna mig en liten, liten chokladpralin på midsommarafton, men annars har jag hållit mig till min pulver-plus meny med lite ägg och några räkor som komplement.

Har inte ställt mig på vågen än.
Ska vänta några dagar till.
Just nu tänker jag bara njuta av att jag mår riktigt bra och känner mig nöjd med mig själv!