kakanskilokamp

Det är lurigt det här med mål.
Å ena sidan så gillar jag att tävla, att ha något att sträva mot och försöka slå.
Å andra sidan hatar jag att misslyckas, det drar ner mig och ger näring åt alla tankar som "värdelös" och duger inte.

Jag hade satt upp som mål att väga 85 kg till midsommar.
Det gör jag inte.
Jag är inte ens nära.
Vet inte exakt vad jag väger i dag - eftersom jag bojkottar vågen ett tag - men gissar att det är 95 kg.

Okej.
Då gäller det att försöka förhålla sig till detta.

Att jag inte nådde målet kan jag inte göra något åt nu. Om jag tittar tillbaka på vintern och våren så var kanske målet väl högt satt - först strul i vintras som gjorde att jag inte mådde bra och inte klarade av att hålla mig till min plan, sedan utlandsvistelse i nästan tre veckor. Så det finns förklaringar.

I stället för att fokusera på det jag inte klarat av så försöker jag därför flytta fokus och titta på vad jag faktiskt gjort.
För två år sedan vägde jag 126 kg.
Då var jag på hälsohe, åt antidepressiva piller och fick medicin mot diabetes.
Mitt sockervärde var skyhögt.

För tio månader sedan, när jag började med cambridgekuren vägde jag 122,8 kg.
Om jag går ännu längre tillbaka i tiden, så vet jag att jag som mest har noterat 133 kg på vågen.

Jag köper kläder i storlek 46/48 i stället för 54/56.

Det må vara att jag inte klarade av målet till midsommar.
Jag har ändå kommit en lång bit på vägen. Jag är inte framme ännu.
Nu ska jag sätta upp nya mål.

En riktigt glad midsommar till dej!













Sibirisk vallmo, uteplatsen.