kakanskilokamp

Dagens vikt: 102,7.
Down, down, going down!

En mental viktig vikt också, eftersom jag nu är tillbaka på över 20 kilo i total viktminskning sedan cambridgestarten.

Träffade min cambridgekonsulent i går.
Hon är som alltid klok.
Hon säger att jag nu ska se den här vikten som min nya startvikt, och att varje gång min nya startvikt ligger lägre än den första startvikten, så är det bra. Men samtidigt att jag måste vara beredd på att det här så här det kan se ut. Man går ner. Och så åker några pluskilon på igen. Och så får man kämpa sig ner igen. Tricket är att göra de där pluskilona så få som möjligt, så man hela tiden orkar lite längre ner, och lite närmare sin målvikt.

Men det som känns mest befriande just nu är att jag slutat sticka huvudet i sanden och nu vet om vad jag väger. För nu har jag åter något konkret att förhålla mig till.

I höstas, när jag inte vägde mig, blev det där helt konstigt.
För när jag själv kände mig som mest misslyckad, och tyckte jag bara fuskade hela tiden, kunde jag ändå få komplimanger för hur mycket jag gått ner i vikt, och att jag fortfarande "krympte".
Jag kände mig så falsk, väntade bara på att bli "avslöjad"....

Sedan märkte jag att de kommentarerna tystnade ju längre hösten gick. Frågorna om hur det gick med mitt viktprojekt uteblev. Vilket gjorde att jag drog slutsatsen att alla nu såg hur mycket vikt jag lagt på mig, hur stort jag misslyckats osv. Inte minst min mamma som varit så sprudlande glad över att jag äntligen går ner, och flitigt både berömt mig och frågat hur det går, var helt tyst under hela julhelgen.

Visst är det märkligt.
Det kanske var då, när det var som svårast, som jag som allra mest hade behövt ett vänligt men bestämt påpekande om att det nu verkar som att jag är på väg åt fel håll, en pepp om att jag inte ska slänga bort den stora förändring jag lyckats med.

Men det är så mycket enklare att berömma någon för att den går ner i vikt än prata om vikten ökar.
Då blir man i stället tyst.

Och jag tröstäter ännu mer.