kakanskilokamp

När jag tog mig under tresiffrigt förra våren så lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle väga över 100 kilo.
Vad som helst skulle få hända, men tvåsiffrig skulle jag förbli.

Det löftet har jag brutit.

Jag vet inte exakt vad jag väger just nu, men att det är över 100 kilo igen betvivlar jag inte ett ögonblick. Jag var i närheten redan efter sommarens utsvävningar, och sedan dess har det bara gått utför... Om inte annat så känner jag så tydligt på kroppen, på kläderna, att det är nog någonstans runt en 110-kilosvikt just nu.

Min terapeut brukar prata om att ta sig själv på allvar, något jag brukar ha lite svårt för i den bemärkelsen att jag inte respekterar mig själv, mina löften till mig själv, mina mål och mina drömmar. De hamnar alltid åtsidan när något annat pockar på.

Så nu försöker jag hitta balansen, å ena sidan vill jag inte förringa det löfte jag gav till mig själv. Det gäller fortfarande på sitt sätt. Samtidigt får jag inte låta det bli ännu en sak som jag slår mig själv i skallen med, att jag inte klarade av det.

Jag måste hitta ett sätt att förlåta mig själv för att jag bröt mitt löfte.