kakanskilokamp

Jag gav upp.
Ramlade ner i en stor pöl av likgiltighet.
Allt kändes bara meningslöst.
Förstod inte längre varför det var viktigt att gå ner i vikt.
Det kändes som det spelade ingen roll om jag vägde 75 eller 125 längre.
För vad jag än vägde så var livet likadant.

Alla kilon jag kämpat bort betydde plötsligt ingenting.

Det var hemstk.
Likgiltighet och uppgivenhet är nog bland de värsta känslorna, för de finns som ingen väg ut känns det som.

Kilona smög sig på.
Nej, de smög inte. De exploderade.
Kläder som suttit löst började strama.
De nya byxorna jag köpt passade inte längre.

Och likgiltigheten och uppgivenheten blev bara större.

Min terapeut identifierade det som ett återfall.
Det händer alla som på något sätt ska göra sig fri från ett ohälsosamt beteende, ett missbruk.
Att få ett ord på det lugnade lite.
Men motivationen och engagemanget var fortfarande borta.

Jag hade slutat bry mig.
Jag gav upp.

Nu ska jag sluta med det.
Nu HAR jag slutat med det.
Jag har börjat bry mig om mig själv igen.
Motivationen finns inte där 100 procent, men jag är på väg.
Steg för steg drar jag mig bort från likgiltighetens vaccum.

Kilo för kilo ska de återvändande kilona bort igen.
Bara för min skull.
För min hälsas skull.

För är det något som blivit tydligt under min uppgivenhet är det hur dåligt kroppen mår när den blir tyngre. Krämpor jag glömt bort att jag har haft kom tillbaka.

Jag börjar inte om.
Jag slutar ge upp.

Kram.