kakanskilokamp

Jag har varit tyst ett par dagar.
Allt är upp och ner just nu.
Oro. Chock. Förtvivlan.
Och massa tröstätande.

Jag tar det från början.

De senaste veckorna har jag känt mig öm på sidan av halsen, och varit svullen där.
Det har känts som att det hör ihop med mina alltid krånglande axlar och skuldror, kanske en inflammation som satt sig illa till, har jag tänkt.
Men oron har ändå legat och gnagt i bakhuvudet.
Så i går när jag hade tid hos naprapaten bad jag henne att känna där, om det var någon muskel eller sena som hon kunde behandla eller hjälpa mej med.

Men hon tyckte inte det kändes bra utan ville att jag skulle kolla upp det vidare hos läkare.
Det känns som om lymfkörtlarna är svullna, eller sköldkörteln, eller både ock, sa hon.

Då började larmklockorna ringa hos mig.
Jag har nämligen en cancer i min sjukdomshistoria.
Visserligen snart tio år sedan.
Men ändå.
Lymfkörtlar som inte känns bra, är inget bra tecken.

Så jag ringde direkt till min "gamla" läkare på onkologen för att rådgöra, och fick en tid direkt. Hon ville känna och se så snabbt som möjligt.
Fortfarande kände jag mig rätt säker på att det inte var något annat än typ en inflammation, att hon skulle klämma lite och sedan skriva ut antiinflamatoriskt.

Så blev det inte.
Jag har en onaturlig förändring på sidan av halsen som "oroar", säger hon.
Hon vet inte vad det är, men vill att den ska undersökas så snart som möjligt.
Den känns inte bra, men det behöver inte vara det värsta för det. Men hon tycker att jag ändå ska börja förbereda mig på att det kan vara ett dåligt besked....

Så nu börjar en tid med olika provtagningar. Skiktröntgen. Biopsi. Undersökning under narkos.
Förhoppningsvis ska de klaras av de närmsta två veckorna, så jag snabbt får veta hur det ligger till.

Jag har gråtit i dag. Skrikit. Varit förtvivlad. Varit helt apatiskt. Allt på några timmar.

Det som nästan känns värst är att jag inte vill bli "den sjuke" igen.
Allt blir så förändrat då.
Helt plötsligt blir man behandlad annorlunda.
Flera vänner sluter naturligtvis upp och finns som underbart stöd.
Andra drar sig undan, vet inte vad de ska säga och göra, och undviker en därför helt och hållet.
Andra möter en med "tycka-synd-om" ögon, den medlidande blicken som jag hatar.

Jag vill inte.

Och allt det här med mat och vikt vet jag inte hur jag ska göra med.
Å ena sidan vill jag tröstäta och frossa.
Nu spelar det ju ändå ingen roll, typ.

Å andra sidan så vet jag ju inte. Det kan vara något ofarligt, något som lätt går att åtgärda.
Och då vill jag inte förstöra för mig ännu mer än vad jag hittills har gjort.

Än så länge har jag inte berättat för någon.
Min närmsta chef på jobbet vet ungefär, vilket var nödvändigt för att förklara min plötsliga frånvaro.

Känner mig kluven hur jag ska göra.
Vill inte oroa och skrämma i onödan.
Men vill samtidigt inte bära på det helt och hållet själv.
Men det är så svårt att berätta. Det finns som aldrig något bra tillfälle.
Hur jag än gör så är det en bomb att släppa.

Som det känns nu ska jag nog bara inviga en eller två av mina närmsta vänner tills jag har gjort ytterligare undersökningar. Måste bara hitta mod och ork att berätta.

Måste bara hitta mod och ork att fortsätta.