kakanskilokamp

Jag är en rätt så reserverad person.
Har svårt att släppa andra människor nära inpå livet, även de jag känner väldigt väl, de som är mina närmsta vänner.
Det är en av mina största akilleshälar.
För jag bär allt inom mig i stället.
Jag försöker dämpa min oro och ångest med att äta i stället.

Därför har det genom åren varit så svårt att prata om mina problem med vikten.
Och om mina försök att gå ner i vikt. Om min längtan att bli normalviktig.
Det är det fortfarande svårt att prata om det, även om jag vågat börja öppna mig lite mer.

Nu känner jag hur denna reserverade ådra ställer till det igen för mig.
Gruvar mig så in i bombens för att berätta om knölen på halsen, och oron för att det kan vara något riktigt illa.
Men känner samtidigt att jag måste, jag behöver stödet från mina vänner nu.

I går var jag och fikade hos en kompis och tänkte berätta det. Men klockan gick, och jag kom mig aldrig för. Hur säger man? Förresten, det kan vara så att jag har cancer igen.....
Så inget blev sagt.
I stället pratade vi om hennes liv & krämpor.
Jag var glad och glättig som vanligt.

Har inte berättat för mina föräldrar. Tänker nog vänta med det tills jag vet mer.
Men det är också svår att vara tyst. I går när jag pratade med min mamma på telefonen, så kände jag mig som en enda stor lögnare hela tiden. Svarade det obligatoriska "bara bra, det knallar på som vanligt" på frågan om hur det är...

Just nu är allt bara kaos, och jag vet varken ut eller in, hur jag än gör så känns det fel.