kakanskilokamp

Nä, det blev ingen simning i dag.
Det blev en timmes promenad i stället.
Vädret var så fint, och temperaturen överkomlig efter nästan två veckor med under -20 grader, så vi skippade simhallen och gick ut och gick längs umeälven i stället.
Härligt.

Varför går jag inte på promenad oftare?
Jag mår ju så bra av det!

Har precis tittat på ett avsnitt av Big medicine på TV4+, en klinik som hjälper överviktiga med magsäcksoperationer och sedan plastikoperationer för att fixa till huden efteråt.
I dag var det en kille där som hade vägt över 400 kilo.
Med hjälp av operation hade han nu gått ner till typ 250 kg.
Han har varit sängliggandes i sju år, på grund av sin vikt.

Det är en tankeställare.
Någonstans känner jag att det lika gärna kunde ha varit jag.

Att vara överviktig är en sjukdom, som man behöver hjälp med.
Det handlar inte bara om karaktär och viljestyrka, det handlar om att komma tillrätta med ett beteende som skadar mig, och om jag inte kommer till rätta med det i tid så kan det spåra ur rejält.

Då och då funderar jag på om en gastric by-pass ändå är lösningen för mig.
Men jag tror inte det.
Inte än i varje fall.
Jag är rädd för att kilona visserligen skulle rasa snabbt, men att jag skulle fortsätta att överäta när pressen blir för stor, och därmed riskera att gå upp allt igen.

Det som hänt i höst har varit ett rejält bakslag, men jag tror att en orsak till att jag tappade greppet handlar om att jag upptäckte att livet varken blev roligare, enklare eller bättre bara för att jag vägde mindre. Det var samma som förut, men jag kunde köpa andra typer av kläder. Det är en sak att veta att det är så, en annan att känna och uppleva det.

Som överviktig är det lätt att inbilla sig att allt blir så mycket bättre om jag bara går ner i vikt.
Riktigt så enkelt är det inte.