kakanskilokamp

Mitt nutrilett (vlcd) projekt fortsätter. Och fortsätter att haverera.
I går så gick det bra till sent på kväll.
Då blev det kraschlandning igen.

Jag blev bara plötsligt överfylld med känslor som rev i hela kroppen. Tårarna kom. Jag ville bara fly. Och för mig är att fly detsamma som att äta något onyttigt. Jag vet inte riktigt varför det blivit så, när jag lärde mig den metoden - men den finns där, och den kommer fram när jag är som mest sårbar.

Min terapeut säger att jag måste öva mig på att vara i mina känslor. Att låta de komma, vara nyfiken och utforska dem, och låta dem passera. Inte försöka trycka bort dem och gömma dem under en massa glass, chips, kakor eller vad jag nu har till hands.

Det är lättare sagt än gjort. I går så försökte jag, en liten stund, men stod inte ut.
Det som kom över mig var en stor, påträngande ensamhet. En känsla av hur orättvist livet är. Hur värdelös jag är som inte får ihop mitt livspussel.

Det konstiga är att jag inte brukar känna mig ensam även om jag lever själv. Eller så är just ensamheten en sådan där känsla som jag blivit duktig på att dölja och glömma. I går kom den upp efter konsert med min kompis och sedan en fortsatt kväll framför tv:n hemma hos henne och hennes sambo. De började bråka. Ett sådant där bittert bråk som bara kryper sig in under huden. Som hänger kvar i luften när orden väl är sagda. Och där satt jag mitt i det hela. Och kände bara hur dumma de är som hakar upp sig på detaljer i stället för att uppskatta att de har varandra, att de har två underbara barn, att de är friska och har jobb.

Visst, det är lätt att säga. Men det kändes så orättvist. Och plötsligt så ensamnt eftersom jag inte har någon att bråka med, eller någon att låta bli att bråka med. Jag kände mig också ledsen över att de bråkade så bittert när jag var där. Som om jag inte var viktig.

Och så kraschlandade jag när jag väl kom hem.

I dag är jag tillbaka på banan.
Men det spelar moll i bakgrunden i mitt hjärta.