kakanskilokamp

Jag är ett barn av 1968. Så jag fyller alltså 40 år i år. Hjälp. Jag känner mig inte som en dag över typ 27... eller 32...
40 är väl mest bara en siffra, men ändå har jag en rejäl ångest inför min födelsedag. Inte för att bli äldre, nej, utan inför min födelsedagsfest.

Det är fyra månader kvar, men jag inser att jag måste börja planera nu. Inte för att jag har tänkt ha någon stor fest, men jag vill vara på lokal, leja bort maten till något cateringföretag och sedan har en mysig kväll med god mat, dryck och musik och bara allmänt avslappnat och kul.

Men det är här ångesten kommer:  Tänk om den inte blir kul? Tänk om det blir stelt, fel och obekvämt? Tänk om de jag bjuder inte kommer, eller kommer, äter och sedan drar vidare...  Och så är det det här med att stå i centrum. Det känns obekvämt. Jag som hade tänkt vara smal till min 40-årsdag. Nu vet jag att det inte blir så - hur mycket nutrilett jag än försöker mig på! Däremot kan födelsedagen vara något att sikta på, som peppar mig att göra mitt bästa för att vara mer nöjd med mig själv. Men då motarbetas jag av min egen ångest inför festen, blir stressad och ledsen och orolig - och tröstäter.

Varför är livet fullt av ekvationer som känns omöjliga att få ihop?