kakanskilokamp

Har precis träffat en kvinna som gett mig ett och annat att fundera på. Vi träffades genom jobbet, och har stött på varandra tidigare regelbundet. Jag har sett hur kilona verkligen rasat av henne i vinter, och i dag kunde jag inte låta bli att kommentera det och gratulera henne.

Fick då veta att hon gått ner 26 kilo på dryga tre månader genom Xtravaganza. Pulverdiet och mycket motion är receptet. Och hon verkligen strålade när hon berättade om hur bra det gått.

Men det som fick mig att haja till mest var hennes beskrivning av hur hon bestämde sig för att satsa på att gå ner i vikt. Hon har inte hållt på och försökt hit och dit tidigare, hon har inte jojat upp och ner i vikt, utan ändå varit till freds på något sätt med att vara överviktig. Men när oron för sjukdomar på grund av övervikten kom, då bestämde hon sig för att det var dags att göra något. Tidigare har hon skjutit det framför sig i väntan på att livet runt omkring ska ordna sig - att familjemedlemmar ska må bra, att något projekt på jobbet ska avslutas, att barnen ska ditt eller datt.

Så här berättade hon för mig:
"Om jag ska vänta på att allt runt omkring mig är bra innan jag bryr mig om mig själv så kommer det aldrig att hända. Och när jag kom på det så föll allt på plats. Då visste jag också att jag skulle lyckas. Efter det har jag aldrig sagt att jag försökter gå ner i vikt, jag har sagt att jag håller på och gå ner i vikt.?

Vilka inspirerande ord!
Jag vill också hitta det lugnet och den säkerheten i mig själv.