kakanskilokamp

I går kväll blev jag ledsen för en kommentar som en kompis sa. Och som vanligt så klarade jag inte av att säga ifrån, utan höll det inom mig.
Blir så less på mig själv, att jag gör samma sak hela tiden.
Så ligger kommentaren kvar och gnager, och gör mig mer och mer ledsen.

Var hos mina bästa vänner och tittade på Idol tillsammans med dem.
De hade myskväll med barnen, vilket är helt okej, och dukade fram chips.
Det gör mig inte ett dugg.
Jag hade inga som helst problem att avstå, när jag bestämt mig i förväg och sagt till om det.

Hon ber lite om ursäkt ändå för att de äter chips och suckar över hur gott Pringles är, varpå han säger "äh, hon går säkert hem och äter ett helt rör själv sedan".

Det var säkert sagt på skämt, men det kändes inte bra.
Jag sa något i stil med "absolut inte" och sedan var det bra med det.

Men kommentaren ligger och gnager.
Vad tusan menade han med det?
Är det så de ser på mig, som någon som håller igen framför dem men sedan vräker i mig i min ensamhet?

Att jag i perioder kan överäta och hetsäta är inget jag pratar om annat än här på bloggen och hos min terapeut. Jag har pratat lite med dem om att jag tröstäter, och har märkt att de inte förstår vad det är. Och har man inte det problemet är det kanske inte enkelt att förstå att mat kan ge tillfällig lindring för negativa känslor.

Jag brottas med att bryta det beteendet, och att få en sådan där kommentar gör det inte enklare.
Genast fick jag lust att gå förbi OK på vägen hem och köpa chips och trycka i mig.

Nu gjorde jag inte det.
Men jag är fortfarande ledsen.