Dags att promenera
Det är så himla segt.
Har alltid en massa ursäkter.
Ändå skulle jag inte behöva börja i någon stor skala, utan en eller två promenader i veckan skulle vara en tillräckligt bra start.
Men inte.
Sitter på rumpan i soffan eller framför datorn när jag kommer hem från jobbet och tar mig inte upp.
"I morgon" tänker jag och drar filten över mig.
I kväll gick jag faktiskt en liten promenad. Gör det sista kvällspasset på jobbet för den här gången (hatar att jobba kvällsskiftet!) och har för en gångs skull lite att göra. Så jag föreslog ett fredagsfika. Och erbjöd mig att fixa detta. Först tänkte jag ta bilen, men kom sedan på att det ligger ett trevlig fik bara en kvart från jobbet, så jag prominixade dit i stället.
Så skönt!
Det händer verkligen något när jag rör på mig. Tanken är som klarare, kroppen säger tack, lungorna suger i sig den friska luften.
Och ändå är det så svårt.
Målet är nu att ta mig ut på en till promenad i helgen.
Och nästa vecka ska jag försöka mig på att gå till och från jobbet en av dagarna.
Det borde gå.
Men i kväll unnar jag mig lite morotskaka tillsammans med jobbarkompisarna.
Utan dåligt samvete.
Tack för ett riktigt inspirerande inlägg.Som sagt så gäller det bara att få tummen ur och sätta på sig de där förbaskade skorna. Det är inte särskilt jobbigt att gå, det är enbart fördelar med det, men det är ju så himla svårt att komma iväg. Ursäkter efter ursäkter. Läste inlägget igår och tänkte att imorron ska jag minsann börja lite smått att promenera, bara man kommer ut lite för att bevisa för sig själv hur lätt och skönt det är. Oftast tänker man "imorron" och när det väl blir imorron så har man inte alls samma motivation. Men för första gången så hade jag det så jag satte på mig kläder för att gå ett varv runt kvarteret, och när jag kom hem så belutade jag mig för att fortsätta och köra ett varv till. Hur skönt som helst!!! Så tack för inspirationen.
