kakanskilokamp

I dag har jag varit hos min cambrigdekonsulent och funderat över livet.
Hon är som alltid en klok och peppande kvinna.
Precis som ni, mina trogna läsare!

Jag har ju varit i valet och kvalet hur jag ska göra nu när denna envisa och tröttande förkylning aldrig verkar ge med sig, och hon var mycket bestämd: jag ska inte ge mig på en ren kur nu. Det orkar jag inte med, varken fysiskt eller psykiskt.

I stället lade hon upp ett program för mig där jag äter två mål mat, med proteiner och grönsaker bara, och tre cambridgeshaker om dagen. Plus en frukt. Allt för att bryta den onda cirkel jag är inne i, få bort sötsuget och hitta en balans i mitt ätande.

Sedan tvingade hon mig att ställa mig på vågen. Jag tittade inte själv på siffrorna - orkar inte med det just nu. Vet att jag svällt upp massa sista veckan. Om inte annat känns det på kläderna som stramar mer än någonsin. Min snälla konsulent tittade strängt på mig och försökte få min hjärna att förstå att så länge jag är minus mot startvikten så har jag lyckats bra. Att jag måste rikta mitt fokus på det som lyckats i stället för att älta de motgångar som dyker upp längs vägen.

Men bäst av allt är nog att jag bokat in en ny tid med henne om en vecka, för ny vägning och nytt prat. Så jag får den där lilla extra pressen och sporren att hålla mig till det vi kommit överens om. Men för första gången på flera veckor känns det i varje fall som att jag är på väg att närma mig någon form av balans i livet.