kakanskilokamp

Kommer från träffen med min cambridgekonsulent, och det kändes bra inför vägningen. Visst, det har blivit en muffins och en eller två mackor under veckan som varit, men jag har inte vräkt i mig onyttigheter utan tydligt brutit överätarbeteendet.

- Jag är nöjd om jag inte har gått upp, om jag brutit den onda cirkeln, sa jag innan jag klev på vågen.

Klokt tänkt, säger min konsulent, men börjar sedan skratta.
- Du är då för rolig, säger hon.

Va?
- Jo. Du har gått ner 4,7 kilo sedan förra veckan.

Helt otroligt!
Jag kan knappt tro det.
Nu inser jag att det inte är 4,7 kilo i fett, utan att det handlar om en hel del vätska och en proppfull tarm som spökade vid förra vägningen (eftersom jag då var kvar i att vräka i mig...). Men det är minus. Ett rejält minus.
Och dessutom utan att jag har gått på ren kur och svält mig med enbart pulver (du ser Bittan! jag lär mig lite jag också)

Precis vad jag behövde.

Jag vet fortfarande inte vad jag väger just nu, vill inte se siffrorna än.
Men snart så ska jag ta tag i den biten också.
Kanske nästa vecka.

Jag måste först jobba lite mer på mitt tänkande, att inte hela tiden jämföra när jag vägde som minst här i början av sommaren (typ 92 kg) utan jämföra med när jag vägde som allra mest (133 kg). Att välja fokus, helt enkelt, så jag ser den positiva förändringen i stället för att söka fel och brister.