kakanskilokamp

Blev helt tagen av Peter Jöback hos Skavlan i går kväll.
Så nu har jag tittat på hans dokumentär som gick i SVT för ett par veckor sedan.
Där berättar han mer om sin resa, om den skam och alla skuldkänslor som han burit med sig och som präglat hela hans liv.

Och hur han nu lyckats lämna det bakom sig, hittat en slags försoning med sitt förflutna och insett att han faktiskt kan styra sin egen framtid.

Det låter som klychor, men det tar mig rakt i hjärtat.
Jag känner så väl igen mig när han beskriver hur tryggt det är att kura ihop sig och tycka synd om sig själv, att skylla sina tillkortakommanden på saker som hänt förut. När jag översätter det till mitt liv så hittar jag igen det jag säger till mig själv: "inte konstigt att jag är fet, eftersom ditt och datt hänt" eller "inte konstigt att jag misslyckas att gå ner i vikt, då jag har/inte har gjort si och så förut".
Och så skyller jag ömsom på mig själv, ömsom på mina föräldrar, ömsom på någon annan.

Jag måste göra upp med den skuld och skam som finns i mitt bagage.
Det är det som hämmar mig hela tiden.
Det är den skuld och skam som jag hela tiden kämpar för att hålla tillbaka som hindrar mig från att våga lyckas nu. För på något konstigt sätt har jag skapat mig en trygghet i min kropp, i min livsstil, i mitt arbete. Så när något av det är på väg att förändras blir skyddet för "hemligheterna" försvagat, och reptilhjärnan slår till.

Se dokumentären om Jöback här: