kakanskilokamp

Kom inte in på bloggsidan i går, så det blev inget inlägg :-(
Ägnade i stället tid åt att surfa på runt hos ett antal viktbloggare som jag försöker följa. Blir glad när jag ser hur bra det går för så många av er. Men blir också lite ledsen när jag upptäcker att några av "mina" bloggare lagt ner sina bloggar.

Har ibland funderat själv på att sluta blogga.
Tankar som framför allt kommer när det går tungt och jag bara känner mig tom och misslyckad.
Vill så gärna redovisa framgång, visa hur duktig jag är, få snälla kommentarer om hur bra jag är.

Se där, duktig-flicka-syndromet smyger sig fram överallt. Till och med i en anonym blogg! Om jag inte kan visa att jag är duktig, så duger det inte, då är det ingen idé.

Jag tror att det är tvärt om.
När det går tungt behöver jag min blogg som bäst.
När det går tungt så behöver jag syna mina egna tankar och känslor, och inte sticka huvudet i sanden och låssas som ingenting.
Även om inläggen blir glesare under tuffa perioder märker jag att bloggen fungerar som ett litet samvete, och ger mig en spark i baken lite nu och då. Jag försöker hålla linjen att bloggen är i första hand för min egen skull, mitt ventilhål, min "spegel" och tankeverkstad. Om sedan någon annan läser den, hittar något användbart och vill ge mig en kommentar tillbaka så är det bara bonus.

Sedan förstår jag att det för mina bloggvänner finns många olika skäl till att de slutat med sina bloggar, tidsbrist och så vidare. Det har jag all respekt för!


PS!
Bittan! Tack för dina glada tillrop, vill inte ta ner dej på jorden men jag har inte slängt pulvret helt och hållet. Kör parallellt just nu med pulver och GI/LCHF-variant på två mål mat om dagen.... och får se vart jag landar. Men tusen tack för alla länkar, har frossat i roliga recept och ska genast pröva flera av dem! Och jag kan absolut tänka mig att slå in på mer renodlad LCHF-stil när jag känner mig mogen för det - och redo att lämna cambridge.