kakanskilokamp

I morse träffade jag en person på jobbet som jag inte sett på kanske ett år.
Han stannade till och tittade på mig, och utbrast sedan "men vad tunn du har blivit".
Det kändes himla bra!
Alltid roligt med bekräftelse.

Men åter igen så blir jag lite bekymrad. För jag har svårt att se det själv, även om jag givetvis märker det på kläder. Min spegelbild ser likadan ut nu som när jag vägde 125 kg. Det som gör mest ont är att jag mer och mer förstår hur extremt stor jag var, och i vilken förnekelse jag har levt under så många år.

Jag märker också att jag har tappat ögonmåttet helt nu. När jag är ute och provar kläder så är jag verkligen vilse. Har inte riktigt hittat min nya storlek, och när jag försöker bedöma vad jag kan ha och inte ha så går det oftast fel... I ren eufori över att jag kan börja köpa vissa kläder bland "vanliga" storlekar så plockar jag lätt på mig kläder som i provhytten visar sig vara alldeles för små... Inte bra för självkänslan. Storleksmässigt ligger jag nu mellan 46 och 48 på det mesta - byxor kan gå ner mot storlek 44.
För ett år sedan köpte jag de flesta kläder i storlek 54/56.

Vågen i morse: stilla, stilla, stilla.
Kvar på samma plusvikt efter lördags-uppehållet.
Tröttsamt. Kommer ihåg att det har tagit längre tid för varje uppehåll att komma igång och ner igen.
Jag ger det en dag till. Händer inget till i morgonbitti så vete katten om jag ids hålla ut de sista dagarna innan jag reser bort och ändå ska ha ett längre uppehåll.