kakanskilokamp

Det känns som att det har gått rätt så bra en längre period nu, och så plötsligt strular jag till det för mig själv.
Åter en väckarklocka över hur tunn gränsen mellan framgång och misslyckande är...

Så här var det:
Jag hade ju sedan tidigare bestämt mig för att göra ett kort-kort uppehåll och äta grillat med mina vänner i går kväll. Det gjorde jag också, och skötte själva maten bra. Kött och sallad, ingen potatis eller bröd. Men vin. Och ett glas vin till. Och tja, det blev väl också ett tredje. Och plötsligt, när snackset sedan kom fram, så blev det båda godis och choklad som jag inte riktigt tänkt mig.

Att dricka vin är väl inte det bästa för karaktären, det är bara att inse...

Må så vara.
Det tråkiga är att jag spårade ur redan tidigare på dagen.
Blev rejält ledsen och sårad, först av min mamma som på kort varsel backade ur en resa vi planerat tillsammans, sedan på min kompis som jag kände utnyttjade min snällhet lite väl mycket. Båda hade både ursäkter och förklaringar, men det blev ändå för mycket för mig och jag föll tillbaka i min gamla ovana att tröstäta för att hantera min besvikelse och ledsenhet.

Dessutom - än en gång - så klarade jag inte riktigt av att tala om för dem att jag blev besviken, ledsen och kände mig utnyttjad, utan höll tyst och åkte till affären för att köpa något att stoppa i mig. Det här är verkligen en akilleshäl för mig, och de senaste gångerna när jag "tappat bort mig" har det varit i liknande situationer - att jag inte säger till och uttrycker mina känslor.

Enda trösten i bedrövelsen är att tröstätandet inte vara i lika katastrofala mängder som tidigare - i stället för en eller två liter glass åt jag en Magnum, i stället för ett helt paket kakor åt jag två, i stället för en hel påse chips eller ostkrokar åt jag en chokladkaka.

I dag är en ny dag.
Tillbaka på ren kur.
Kör så en vecka till, sedan drar jag till London!