kakanskilokamp

Har haft en liten time out på några dagar.
Behövde tid för mig själv.
Brakade ihop matmässigt i torsdags och hade så himla svårt att hitta motivationen för att fortsätta min kur.

Varför ska jag fortsätta?
Är det värt det?
Livet är ju ändå som det är, oavsett om jag är tjock eller normalviktig?
Smal kommer jag ändå aldrig att bli, så varför sträva mot det?
Alla drömmar, förhoppningar, "om-tankar" jag går och bär på känns bara mer och mer avlägsna...

Jag har långt ifrån hittat några svar på alla frågorna, men kämpat mig igenom dem en vända och insett att det är nog det här som är livet, att stå ut med frågor som man inte har svar på.
Att inte ge upp bara för att jag just nu inte säkert vet att allt kommer bli bra i slutänden.

Det är en klycha, men jag är min egen största fiende.
Jag är så duktig på att lägga krokben för mig själv, och gör om det gång på gång.
"Se där, en liten motgång, ska vi inte ta och vältra oss i lite självömkan då!"

Tankarna snurrar på i huvudet och ibland känner jag mig som Lasse Åberg som ropade att han vill stoppa världen och kliva av, för det går för fort.

Just nu vet jag inte alls hur det kommer att gå, men jag vet att jag just nu vill fortsätta och göra det som jag tror får mig att må bra - fortsätta gå ner i vikt, kämpa med mina egna demoner och lära mig att leva med dem.

Så nu kliver jag på karusellen igen.
Sätter fast säkerhetsbältet och håller i mig.

I kväll ska jag i varje fall göra min demokratiska plikt och rösta i kyrkovalet.
Sedan bio.
Flickan som lekte med elden.

Dagens vikt: Ingen aning, men troligtvis helt åt skogen. Ska strunta i vågen ett par dagar nu.