kakanskilokamp

I dag är en riktig måndag. Känner mig allmänt misslagom, ont i ryggen, trött, frusen, hängig.... Nä. Jag tror inte att det är någon influensa på gång utan bara reaktioner från kroppen som inte gillar att jag ena dagen äter gott och dricker alkohol för att nästa dag säga att nu ska vi klara oss på pulver igen.

Jag är inte särskilt snäll med min kropp, inser jag...

Jag har läst i kapp mig på lite olika viktbloggar i helgen och jag inser att jag själv har långt kvar. Jag önskar att jag kunde bejaka mina överviktskilon på det sätt som så många härliga kvinnor gör. Att jag kunde se mig själv - och känna mig - vacker och värdefull oavsett min vikt. Att jag inte sunktade och längtade till ett smalt liv, att det inte hela tiden fanns tankar i mitt bakhuvud att "när jag blir smal, då ska jag minsann..."

Men jag är inte där.
Tvärt om.
Ju mer jag går ner, desto jobbigare tycker jag det blir med självkänslan.
Känner mig inte fin, känner mig inte riktigt glad över förändringen eftersom det fortfarande är så mycket kvar innan jag ens kan börja räknas som normalviktig.

Nej.
Jag är inte ute efter medlidande eller självömkan.
Utan försöker mer förundrat konstatera att så är det.
Och att det här är något jag måste jobba med.
För logiskt så inser jag att smal inte är lika med lycklig. Och att jag måste få bort den tanken ur mitt huvud eftersom den bara föder "ge upp-tankar" som inte är bra för mig.

Jag vill gå ner i vikt för min egen skull, absolut.
För att det är livsnödvändigt för min hälsa och för min livskvalité.
Men också för att jag vill kunna känna mig nöjd, fin och glad över min kropp.

Det sista borde jag väl kunna uppnå vid så väl 125 som 95 och 75 kilo?
I de bästa av världar.
Är nog för cynisk och krass för den världen.