kakanskilokamp

Tidigt, tidigt i morgonbitt (måndag) så åker jag tillbaka till sjukhuset.
Permissionen är över.
Nya prover ska tas för att se att blodförgiftningen verkligen gått tillbaka som den ska.
Sedan ska jag göra en ny röntgenundersökning av magen för att se att behandlingen av proppen har fungerat.

Det känns pirrigt, men ändå skönt att de håller noga koll på mig.
Tror och hoppas att svaren ska vara bra.

På tisdag blir det undersökning i narkos för att kolla upp tumören i underlivet.
Hoppas på ett bra svar även där.

Jag räknar kallt med att få permission mellan måndag och tisdag igen, men för säkerhets skull tar jag med mig för att stanna en natt eller två på sjukhuset. Utifall att. Om jag inte blir utskriven redan i morgon.

På onsdag kommer mamma upp.
Hon har frågat om hon ska komma tidigare, men jag tyckte att det inte var så mycket lönt medan jag låg på sjukhuset. Det är då bättre att hon kommer när jag är utskriven. Då visste jag inte att jag skulle få permission över helgen.

Det är kluvet det här med föräldrar. Jag ser fram emot att hon kommer och pysslar om mig, och om jag hade bett henne hade hon kommit betydligt tidigare. Men jag hade behövt be henne. "Du vet att jag kommer om du vill" har hon sagt flera gånger. Det känns både bra och inte, om du förstår vad jag menar. Bra att hon respekterar min åsikt och inte vill tränga sig på. Å andra sidan, någonstans skulle det ha känts skönt att hon bara släppte allt hon hade, satte sig på ett plan och kom utan diskussion.

Har känt det mer och mer under den här sjukdomen. Jag har många som ställer upp för mig, vänner, familj, arbetskamrater, ja till och med grannar som kan rycka in om så behövs. Men jag måste be om det. Be om hjälp. Säga till. Saknar så oerhört mycket att ha det där stödet som bara finns där utan att jag behöver be om det. Som bara ringer på dörren och säger att nu ska du inte vara ensam. Nu tar jag hand om dej ett tag. Som bara finns där utan frågor, utan diskussion, utan tvekan.

Ibland känner jag mig så bottenlöst ensam.