kakanskilokamp

Har legat en vecka på sjukhus.
Är egentligen fortfarande inlagd, men har permission över helgen.

Vaknade i lördags morse med hög feber, 39,5 och mådde allmänt pyton. Ringde till onkologkliniken på sjukhuset, eftersom min läkare tjatat om att jag måste höra av mig så fort jag får över 38 graders feber. Det var bara att åka in direkt. Ner i en säng. Och i gång med en massa prover.

Jag var riktigt dålig, men fattade det inte själv. Låg bara och grät eftersom i lördags vad det min bästa kompis 40-årsfest. Jag försökte tigga till mig en permission redan samma dag av läkaren, men hon bara tittade på mig och sa nej.

Det visade sig att jag fått en riktigt elak blodförgiftning. Min snabbsänka var skyhög, 420 (ska vara under 10) och febern envist runt 39. Jag fick flera gånge feberfrossaattacker där jag bara låg och skakade, som värst i upp till en timme. Om jag varit trött och orkeslös i sommar så var det en västanfläkt mot hur jag mådde de första dagarna då det var en bedrift att ta sig upp ur sängen och in på toaletten....

Jag har nu fått antibiotika intravenöst i sju dagar, var åttonde timme, fram tills i dag med andra ord.
Mitt i alltihopa sjönk också mitt blodvärde till 88, så jag behövde två påsar blod också....

I måndags fick jag träffa min ordinarie läkare, och hon hade då nyheter från den röntgenundersökning jag gjorde förra fredagen. När det gäller cancern så ser det bara bra ut, det krymper för fillt där det ska. Däremot hade de hittat en propp i en njurven, och detta tror man hänger ihop med blodförgiftningen och en njurbäckeninflamation som man gissar är roten till den onda.

Så då blev det ytterligare behandling för att bli av med proppen. Kopplad till ett heparindropp dygnet runt och sedan provtagning var fjärde timme för att följa detta... Så det har blivit många väckningar på nätterna...
I tre dygn låg jag med heparindroppet.

Nu på måndag ska jag göra en ny röntgen för att få besked om proppen har börjat lösa upp sig.
Jag har nu fått lära mig att ge mig själv en fragminspruta med heparin i, för att kunna fortsätta behandlingen. Och den kommer att pågå i ca tre månader.

Gissa om det känns pirrigt med sprutorna. Men måste man så måste man. Och på något konstigt sätt så fixade jag det, trots att det kändes helt omöjligt när läkaren först sa det...

I dag hade också min snabbsänka sjunkit så pass mycket att jag inte behöver få antibiotikan intravenöst, utan kan ta tabletter. Så därför har jag fått permission över helgen. Känns så skönt att vara hemma!

Men jag är väldigt trött.
Och medtagen.
Så det blir inte många knop i helgen.
Men det är bara så skönt att vara hemma och framför allt att må så mycket bättre än vad jag gjorde i lördags.