kakanskilokamp

Har varit på resande fot ett tag, framför allt hos mina föräldrar i Stockholm, så bloggen har fått vila en vecka.

Det blir mer och mer tydligt att orken inte finns där den brukar.
Jag älskar att gå och shoppa i Stockholm, har flera butiker som jag brukar försöka besöka när jag är där, och timmarna bara rinner i väg.

Nu blev det bara det allra nödvändigaste, med flera pauser och en tupplur hos föräldrarna efteråt.
Men tror det var lite bra att mina föräldrar med egna ögon fick se hur trött jag är. Det är en sak att säga det i telefonen, en annan att uppleva det...

I dag har jag varit på sjukhuset och gjort en ny skiktröntgen.
Först sitter man och dricker kontrastvätska i en och en halv timme innan, sedan ska det sättas dropp och pysslas. Så det tar sin tid.

På måndag är det nya provet och besök hos läkaren.
Då får jag veta hur röntgenundersökningen gick - det är den som ger besked om lymfkörtlarna har krympt eller inte.
Skönt att det är redan på måndag jag får besked, för det är riktigt nervöst att vänta.
Det känns som att det är lite "liv och död" över vilket svar jag får.

Tack till Marita, Helena och Vendela för fina och stöttande kommentarer.
Det bär genom de mest dystra stunderna.