Biggest Loser: Saknar hjärtat

Har precis sett det första avsnittet av Biggest Loser Sverige.
Jag har i flera år följt den amerikanska versionen och tyckt om serien.
Varit imponerad över hur kraftigt överviktiga människor jobbat sig igenom sin övervikt och övervunnit enorma hinder. Och framför allt gått ner i vikt.

Men jag är besviken på den svenska versionen.
Visst. Det är kittlande att se så överviktiga människor ta itu med sina kilon, ge gärnet i träningslokalen och gå in helhjärtat för en stor förändring.

Men jag saknar värmen och hjärtat.
Den omtanke och värme som finns i den amerikanska versionen saknas i den svenska.
Där bryr sig tränarna och programledaren verkligen om personerna, och framför allt finns en insikt om att det finns bakomliggande faktorer till att en person dragit på sig en kraftig övervikt. Där jobbar de med hela människan, från första timmen.

I stället får vi en kall programledare som undrar "hur kunde du låta det gå så här långt?". Och "ni har alla nått botten nu".

Det kändes så kallt. Så beräknande. Så utan empati.
Att vara kraftigt överviktig är en sjukdom som sitter lika mycket i huvudet som i ett känslomässigt beteende.
Den insikten saknade jag i Biggest Loser Sverige.

Vad tycker du?

Kommentarer
Postat av: Helena

Jag har inte sett så många avsnitt av programmet, och såg inte heller den svenska seriestarten, men om det är sådana kommentarer i programmet är det ganska konstigt, tycker jag. Opsykologiskt i mina ögon.

Skönt att du avslutat sista behandlingen, kan tänka mig att det blir en stor lättnad. Hoppas allt hålls i schack riktigt länge, så du får återhämta krafterna. Passar på att önska dig en trevlig helg!

2010-09-10 @ 20:45:29
URL: http://sextiotrekilosovervikt.blogg.se/
Postat av: Bantarbritta

Jag gillar programmet men är inte helt förtjust i programledaren jag heller. Jag skulle kunna tänka mig att se Anna Book istället. Ja, jag är inget fan av henne heller egentligen, men hon vet vad det innebär att vara överviktig. Men hon ses väl som för tjock fortfarande förstås. Men jag hade gärna velat se någon som varit där själv!

Jag tror att programmet kan bli hjärtligare ju längre det går, det är iaf mycket känslor och tårar med redan. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att delta själv! :)

2010-09-20 @ 19:51:19
URL: http://bantarbritta.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0