kakanskilokamp

Så var det dags igen.
I morgon får jag den sjunde behandlingen.
Det är den sista eller näst sista.
Känns bra.

Om några veckor ska jag göra en ny utvärdering med bland annat skiktröntgen.
Då får jag veta om behandlingen fortsatt att fungera, om lymfkörtlarna är tillbaka till normal storlek och framför allt vad läkaren tror om fortsättningen.

Det känns både spännande och skrämmande att få veta.
Å ena sidan längtar jag efter goda nyheter.
Å andra sidan är jag livrädd för mindre goda nyheter.

Även om jag är förvarnad om att jag inte ska räkna med ett totalt tillfrisknande den här gången, så är jag så rädd för att cancern ska blossa upp snabbt igen. Att jag inte hinner få en sammanhängande frisk period innan det blir dags för nästa omgång cellgifter.
Det vet jag inte om jag klarar av.