kakanskilokamp

Jag är en otålig person.
Det vet ni som följer min blogg.
Så när någon ( i det här fallet en sjuksköterska på onkologen) säger att de ska ringa på måndag för att ge besked om när jag får göra min undersökning, då blir jag tokig när telefonen inte ringer.

Så i dag utnyttjade jag en kontakt jag har, en gammal bekant som jobbar som läkarsekreterare. När ingen hört av sig klockan tre på eftermiddagen slängde jag i väg ett mail till henne, och undrade om hon hört något. Då dröjde det bara en kvart, sedan ringde telefonen.

Så nu blir det undersökning i narkos på onsdag. Och preliminärt den sista behandlingen på torsdag.
Mer väntan med andra ord.

Vill ha det överstökat! NU!
Så jag kan börja må bättre så snabbt som möjligt.

Cellgifter är ett helvete, det tär på kroppen på alla möjliga otäcka sätt.
På grund av mitt mellanspel på sjukhuset så har jag nu fått en längre paus än planerat mellan mina behandlingar. Och genast ser jag hur kroppen repar sig. Små, små strån på ögonbrynen vill växa ut. Anar mer och mer hår på huvudet. Känner hur orken ökar från dag till dag.

Det känns tufft att "gå ner sig" som jag gör efter varje behandling en gång till. Men å andra sidan. Om det ökar chanserna för att slå ut denna hemska sjukdom, så får jag väl lov att ta det.
Men helst hade jag velat göra bort det i morgon. Och inte vänta ytterligare några dagar.