Deppig soffpotatis
Är i en rejäl svacka.
Sitter mest i soffan och tittar på massa tv-program.
Och tänker deppiga tankar.
Hade kommit i gång och prommenera, men nu tar jag mig inte ut.
Fastän solen skiner och jag är ledig hela dagarna.
På måndag ska jag börja jobba.
Just nu känns det overkligt.
Vill bara dra täcket över huvudet.
Förstår att det inte är konstigt att det kommer en reaktion, efter den tuffa behandlingen. Nu när behandlingen är över finns det som inget att hålla fast i längre, och jag känner det stundtals som om jag är i fritt fall. Vet inte var och när jag landar.
Var på vårdcentralen i går och fick min venport spolad. Bad dem kolla mitt blodvärde samtidigt, eftersom jag hoppades att förklaringen till min trötthet och passivitet skulle finnas där. Blodvärdet var lågt, men inte extremt lågt, utan ungefär lika lågt som jag legat genom hela behandlingen. Läkaren på VC tyckte ändå jag skulle ringa min läkare på onkologen för att diskutera det, men jag har inte tagit mig för det heller.
Jag måste försöka ta mig ut i dag.
Lite sol kanske kanske göra skillnad.
Att sitta i soffan med deppiga tankar gör i varje fall inget bättre. Ändå är det just det jag väljer om och om igen.
Varför är det så svårt att göra det som är bra för mig, när jag så väl vet vad jag behöver?
Hej!
Har inget svar på din fråga - snarare att jag brukar ställa smma fråga själv...
Du är inte ensam! Just nu går det ganska bra med motionerandet för min del men periodvis har jag också suttit i soffan...
Kanske att jobbet kan vara det som får dig att komma upp ur soffan? Ibalnd behöver man ju bli "tvingad" men jag håller med om att du borde ringa din läkare - du kanske behöver mera vila också...
Lycka till!
Kram
Wickie!
Hej!
Hur går det för dig? Väntar på ett nytt inlägg och hoppas att det handlar om att du i alla fall fått lite av höstsol på dig!
Har du varit på jobbet? Har du pratat med doktorn? Blir lite orolig när dui inte hörs av.
Käner dig förvisso inte, men känner med dig och känner igen mig så man börjar ju fundera...
Jag hoppas på det bästa!
Kram
Wickie!
Hej!
Hur går det för dig? Väntar på ett nytt inlägg och hoppas att det handlar om att du i alla fall fått lite av höstsol på dig!
Har du varit på jobbet? Har du pratat med doktorn? Blir lite orolig när dui inte hörs av.
Käner dig förvisso inte, men känner med dig och känner igen mig så man börjar ju fundera...
Jag hoppas på det bästa!
Kram
Wickie!
Hej! Längesen du uppdaterade bloggen; men jag liksom Wickie (ovan) blir lite orolig när du inte skrivit något på länge! Hoppas allt är bra och att du bara tagit en liten bloggpaus!
Många kramar
Snälla ge oss ett litet livstecken....
Saknar dina inlägg, blir oxå lite orolig. Hoppas iaf att allt är bra med dej, Kram
Nu känns det VÄLDIGT olustigt! Släng bara in en liten rad om du läser detta så man får se att allt är okey!
Många kramar
Jag är också orolig då du inte skrivit något på väldigt länge.
Undrar så vad som har hänt....:( Ingen som tittar in här som vet??
Funderar också oroligt vad som hänt, hoppas på bloggtorka.
:(( befarar snart det värsta..:((
Så länge sedan du skrev något i din blogg, vännen! Hur mår du, vad händer? Kram: Helena
Vila i frid lilla kakan. Du kämpade in i det sista. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Du är saknad.
M: Så det var så :( När hände det?? så sorgligt...
Kakan lämnade oss den 6 juli på kvällen, 42 år gammal. Livet är inte rättvist.
Vila i frid, Kakan! Du gav mig så många positiva och glada tillrop i min viktkamp, och jag känner mig så ledsen när jag ser att en så fin människa som du fått lämna den här jorden alldeles för tidigt. Jag hoppas att du har det bra där du! kramar från Helena
