kakanskilokamp

Med viss bävan duschade jag och tvättade håret i morse.
Det här med håret är verkligen inte kul.
Visst, det växer ut när behandlingen är slut. Jag vet.
Visst, att tappa håret är ingenting mot chansen att bli frisk.

Men håret är en så stor del av personligheten.
För att inte tala om att man plötsligt ser så sjuk ut.
Att gå med sjalett på huvudet skriker cancersjuk.

Dessutom talar vi lång tid. För min del kan det bli åtta behandlingar, var tredje vecka, vilket betyder ungefär ett halvår. Därefter börjar håret växa igen. Så till jul har jag förhoppningsvis en någorlunda kortkort frisyr...

Men det gick bra.
Än så länge så är det inga tendenser till tappat hår.
Men jag vet att det kan komma vilken dag som helst.
Är glad för varje dag jag slipper det.
Har nästan bestämt mig för peruk. Om inte annat så för att jag tror det hjälper mig att hålla igång jobbandet så länge som möjligt.

Däremot poppade en annan biverkning upp i natt - ont i leder och muskler. Känns som jag har en molande träningsvärk på flera ställen i kroppen samtidigt. Försöker mota det med alvedon, men det räcker inte riktigt till. Det är inte outhärdligt, men klart kännbart.