kakanskilokamp

I dag fick jag tid för att sätta in en venport. Det ska göras nästa vecka.
En liten slang som ska sättas under huden, rakt in i en ven, så det ska bli enklare att ge mig cellgifter framöver utan massa jobbiga stick.

Det känns både ock.
Förstår att det är bra. Och att sitta med kanyl i armen är inte kul, och cellgifterna gör att man blir rätt stickkänslig.
Samtidigt så känns det som att öppna en port för giftet rakt in i kroppen.
Lite läskigt trots allt.

Kämpar fortfarande lite med maten, men det går bättre och bättre.
Mår inte lika illa i dag, och har kunnat äta hyggligt normalt.

Känner dock mer och mer panik över håret.
Vaknade flera gånger i natten och kände på huvudet om det satt kvar.
Jag vet att det inte faller av allt på en gång, i en enda stor tofs, utan att det mer tunnas ut steg för steg.
Men det känns så himla jobbigt.
Jag kan inte tänka mig att vara utan hår.
Det är så fel!
Är rädd för att jag ska få ett mindre sammanbrott den dag det händer.

Fick en fråga från Vendela om vad jag tycker man ska säga till någon när den drabbas av cancer. Det är en bra fråga, och jag vet inte om jag har något bra svar. Jag tror att det är så individuellt, vad man är för person och vad man har för relation med varandra. Själv har jag jättesvårt för alla försök till klämkäcka tillrop som "det ska nog gå bra" eller "du är en kämpe" eller "med en positiv inställning kommer man långt".

En sak som jag tycker är viktig är att visa att man vet - det är jobbig när jag möter bekanta som man inte är så supernära - vet de eller vet de inte? Ligger det något mer bakom "hur mår du" eller är det den vanliga artighetsfrasen?

Och sedan att uttrycka något äkta.
"Jag hörde du är sjuk, så tråkigt" räcker långt.

En kompis mailade till mig bara det enkla "jävla skitcancer" och det gick rakt in i hjärtat.