kakanskilokamp

Borde egentligen vara på väg ut till jobbet nu.
Har sagt att jag skulle titta förbi och säga hej i dag.
Tänkte mig ju börja jobba på halvtid på måndag, och då tror jag det är bra att jag visat upp mig där innan, för i varje fall en del.

Men jag gruvar mig så in i bombens.
Det känns jättejobbigt.
Alla blickar. Alla frågor. All välmening.
Även om det värmer, även om det känns så himla bra att få alla tröstande och medkännade ord, så är det jobbigt också.

Jag är så himla rädd för att bryta ihop och bara gråta.
Det är inte så jag vill att mina kollegor ska se mig.
Så jag skjuter på det in i det längsta, försöker hitta styrka och balans.
Och leker med tanken att strunta i det...

Men jag måste.
Om inte annat så för att få iväg sjukskrivningspapperna till Försäkringskassan.

Men jag gruvar mig ett litet tag till....