Att anpassa sig
Att på något sätt acceptera att livet gått in på en helt ny väg.
Jag har cancer.
Jag går på behandling som förändrar hela mitt liv - från stort till smått.
Och jag bara köper det.
Fast finns det något val, egentligen?
Å ena sidan känns det som att det här är det enda som gäller, att bita ihop och kasta sig ut på den nya resan, hålla sig fast i svängarna och se till att få det överstökat.
Å andra sidan känns det som om jag bara glider med utan att ifrågasätta...
Vet inte vilket som är bättre.
Eller sämre för den delen.
Funderar en hel del på det efter att ha läst underbara claras blogg om sin sorg efter sin mamma, hur less hon är på folk som säger att hon "tar det bra". Jag förstår vad hon menar. Hur tusan tar man en stor sorg bra - oavsett om det är förlusten av en nära anhörig eller en egen svår sjukdom? Vad betyder det egentligen? Betyder det att man anpassar sig, bara glider med och inte gör något väsen av sig? Eller?
Samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna göra på något annat sätt.
Men jag önskar ibland att jag kunde ta det mindre bra.
Nej, det finns inget val. Det enda val man har är hur man förhåller sig till saker och ting. Du kan välja att gräva ner dig totalt eller att tänka "det är så här min situation ser ut nu och det är inget jag kan ändra på; men jag ska kämpa emot och jag ska klara det. Jag ska plocka upp guldkornen på vägen och se så positivt jag kan på livet" .
Många kramar till dig!
Ja du... en bra fråga... Det måste ju vara helt ok att reagera precis som man vill, eftersom sorg är något väldigt personligt, och ingen reagerar identiskt med någon annan. "Att ta det bra" borde ju därför vara att tillåta sig att känna och vara precis på det sätt man själv känner. Att inte försöka pressa sig till en "förväntad" reaktion. Men i gängse mening är det nog tyvärr snarare ett uttryck för att man inte gör så mycket väsen av sig...
