kakanskilokamp

Sakta, sakta känns det som det vänder.
Jag sover inte hela dagarna.
Jag gråter inte hela tiden.
Man får väl vara glad för det lilla.

Jag hoppas verkligen att de värsta skit-dagarna är gjorda nu, att jag får mer och mer kraft för varje dag, så det hinner bli några riktigt bra dagar innan det blir dags för nästa behandling.

I går var jag i väg på jobbet i 1,5 timme, och ska snart i väg några timmar i dag igen. Även om jag inte är supereffektiv och produktiv när jag är där, känns det bra att tvinga mig i väg en stund de dagar det går.

I går var jag också hos frisören på sjukhuset och provade peruk.
Det kändes helt orealistiskt.
Peruk.
Jag?
Jag kan inte fatta det.

Än så länge så märker jag inget på håret, men enligt den information jag fått om det ena cellgifterna så börjar håret ramla två, tre veckor efter första behandlingen. Så det kommer. Så det är bara att förbereda mig...

Det som kändes bra var att hon hade hemma två möjliga modeller som funkade bra i både färg och form. Men de är svåra att prova när man har allt hår kvar. Men jag fick titta, känna, ha dem på mig, och bläddra i kataloger. Vi tittade på en tredje variant som också kan funka, som frisören skulle beställa hem, så det finns ett bra utbud den dag det är dags.

Men jag är så himla nervös för hur jag kommer reagera den dag det är dags att säga hej då till håret.

Annars kämpar jag mycket med maten just nu.
Har ingen aptit.
Allt smakar konstigt.
Känner samtidigt att jag måste äta för att ha ork att ta mig igenom dagarna utan att enbart sitta i soffan...
Men så fort jag börjar laga till någon mat blir jag lätt illamående och får sedan bara i mig några tuggor.