Overkligt
Plötsligt kom bara en stor overklighetskänsla över mig. Allt känns så overkligt, att jag är sjuk, att jag ska börja behandling, att jag inte ska jobba som vanligt. Det känns som ett annat liv, någon annans liv. Som om jag någonstans skulle kunna fortsätta som vanligt, och bara glömma att det här har hänt.
Känslorna bara sköljde över mig.
Det var riktigt jobbigt.
Trots att jag har haft ganska lång tid att förbereda mig på det negativa, definitiva beskedet, så känns det ändå som att jag inte hinner med just nu.
Samtidigt vet jag att det inte är något att tveka om, det är bara att ta tjuren vid hornet och sätta igång. För varje dag som går så ger jag annars cancern möjlighet att växa sig lite starkare, hitta nya vägar, och bokstavligt talat äta upp mig innifrån.
Det som känns jobbigast just nu är att jag med all sannolikhet kommer att tappa håret. Som jag förstår det så börjar man tappa hår redan efter första behandlingen. Nu är det inte all cytostatika som innebär att man tappar håret, men min läkare har redan förvarnat om att den behandling hon har tänkt föreslå betyder det.
Som det är nu ser jag inte sjuk ut. Känner mig inte sjuk. Men direkt håret ryker, då blir jag Cancerpatient med stort C. Då blir inte bara jag utan alla runt omkring mig påmind om det. Det känns inte kul. Kan inte heller riktigt förhålla mig till det. Hur ska jag hantera det - peruk, sjal, mössa? Vad fan gör man?
I kväll kommer min mamma hit.
Det känns bra.
Hon ska vara med mig de första dagarna på behandlingen.
Ni som läser min blogg: tack för att ni hänger kvar där trots att jag helt bytt karaktär och ämne. Jag hoppas och kämpar för att jag ska kunna växla tillbaka till viktminskning som tema igen. Någon gång. Men just nu är jag alldeles för uppfylld av sjukdom och konsekvenser av den att jag inte klarar av att fokusera på annat.
Lider så med dig! och jag förstår att det känns hemskt att tappa håret! Synd att de inte kan komma på något sätt att undvika det, för då slapp man ju iaf att se så sjuk ut. Jag har hört talas om någon slags kylmössa man har på sig under behandlingen, skulle det vara något för dig?
Hur var det förra gången du var sjuk? Tappade du håret då med?
Men det viktigaste av allt nu är ju att du blir frisk igen! Som du säger; det är bara att ta tjuren vid hornen och bestämma sig för att man ska vinna mot sjukdomen!
Kan tipsa dig om en bra blogg; om Vimmelmamman/Lotta Gray. Hon behandlades för cancer för något år sedan men har inte blivit friskförklarad ännu. Hon skriver mycket om det i sin blogg. Här är länken:
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman//
Håller båda tummarna för dig, att det ska gå bra!
KRAM
Kära Kakan, du är stark och modig och jag är helt säker på att alla vi som följer din blogg är överens om att det inte spelar någon som helst roll att du "bytte ämne". Vi följer ju DIG, inte bara utifrån din viktresa, utan utifrån den person du är, vad som händer i ditt liv. Jag hoppas innerligen att du orkar fortsätta skriva, för vi är många som får tankeställare kring både vikten, livet och vardagen när vi läser det du skriver. Dessutom är du välformulerad och intressant. Jag skickar all energi jag kan förmå och hoppas lite av den kommer fram till dig idag.
Instämmer med det signaturen M skrivit! Dessutom kan ju bloggandet vara en form av terapi/ventil för dig under den tuffa tiden; och så kan vi som läser stötta och peppa dig.
Skickar styrkekramar till dig!
Usch, ja, tänk vad livet kan skifta från en dag till en annan... Förstår så väl att det måste kännas overkligt allt detta. Skönt i alla fall att din mamma kan vara med de första dagarna av behandlingen.
Och när det gäller skifte av blogginnehåll: VEM skulle tänka på viktminskning i din situation??? Nu måste du ju lägga all energi och fokus på att besegra sjukdomen, det säger ju sig självt.
styrkekramar
