kakanskilokamp

Jag vet inte riktigt varför, men jag har känt mig väldigt ensam den senaste veckan. Ändå har det varit en vecka då jag flitigt umgåtts med mina vänner.

Men ensamheten finns under ytan hela tiden, som en dov sorgsenhet över allt som jag gör just nu.
Det lägger en våt filt över mina planer och ambitioner. Inte ens ett så enkelt mål som en promenad om dagen - nu när jag är ledig - lyckas jag uppnå.

I dag ska jag vara med mina vänners sju-åriga dotter en stor del av dagen. Det ska bli mysigt. En dag med stora äventyr som att äta lunch på restaurang, köpa pyssel-saker på affären och sedan äta en glass på torget.

Ska sedan ägna tiden åt att fundera på mig själv - vad vill jag nu? Hur går jag vidare?  Ska jag satsa på mig själv - och i så fall hur?

Dödläget måste brytas.