kakanskilokamp

Just nu är det bara svårt att få till det på ett bra sätt. Mat och motion har av flera olika skäl hamnat längst ner på min prioriteringslista. Jag vet att det låter som svepskäl, men det är bara för mycket just nu!

Framför allt så går mycket tid åt att finnas till hands för en nära vän som är i en krissituation. Och det är inget att diskutera. När det krisar, då ställer man upp. Självklart. Så vill jag att mina vänner ska göra för mig om jag någon gång hamnar i en liknande situation.

Samtidigt har jag en gnagande känsla av att det "alltid" är något pågång. Det finns alltid hundra miljoner olika småsaker som kan förklara varför det inte blir någon promenad gjord, varför jag inte gör någon vecko-sallad och äter till maten, varför jag inte kan motstå de feta onyttigheterna på kvällarna när jag säckar ihop i soffan...

På något sätt måste jag få min grundstruktur att flyta, så den fungerar oavsett vad som händer runt omkring.
Men tyvärr är jag inte där ännu.
Jag sätter mitt hopp till återbesöket på hälsohemmet om ett par veckor.

Det enda tråkiga i sammanhanget är att jag resonerade precis likadant för några månader sedan, då jag var på hälsohemmet för mitt förra återbesök...

Tredje gången gillt kanske?

PS: Vågen står fortfara