kakanskilokamp

En sak måste jag ändå ge mig själv cred för: jag är någonstans en optimist. För annars skulle jag inte hålla på och försöka om och om igen att gå ner i vikt. Någonstans finns ändå ett spriande frö av hopp och tro att det ska gå.

Problemet är som vanligt brist på uthållighet. Och brist på tålamod. Som vanligt vill jag gå ner tio kilo direkt. För att ta de resterande 30 kilo nästa månad...

Så i denna hopplöst omöjliga optimism så har jag köpt nya påsar nutrilett igen. Börjar så smått i helgen, men kör inte enbart vlcd-kur utan blandar med lite vanligt ätande. Mest för att jag på tisdag ska till Stockholm för ett möte där det ingår en arbetslunch och det känns för jobbigt att förklara varför jag inte ska vara med på den... Så från och med tisdag kväll tänkte jag köra heltid på nutrilett ett tag igen.

Inte för att det är en långsiktig lösning, det vet jag. Men jag vill så gärna knäcka några extra kilo innan det blir dags för återbesöket på hälsohemmet i slutet av månaden. Och då jag varit så dålig under vintern att hålla i mitt viktprojekt så blir det paniklösningar så här i sista sekund.

Jag har inga storslagna ambitioner den här gången, utan gör ett ärligt försökt och ser hur långt det räcker.

Vågen har jag hoppat över den här veckan.
Ställer mig där nästa fredag i stället.