kakanskilokamp

Har haft svårt att sova ett par nätter nu.
Kanske beror det på värmen.
Jag hoppas det.
För i så fall så går det över av sig själv...

I går natt klev jag upp och lade påslakanet i frysen en halvtimme, för att få svalka i sängen.
Det var skönt.
Men jag somnade inte.
Inte förrän framåt tre, halv fyra.
Och vaknade strax efter åtta i morse.

Har försökt lägga mig och sova någon timme nu under förmiddagen, men det bara går inte.

Det värsta med att inte kunna sova är att då kommer alla tankar.
Och de bara snurrar på i huvudet.
Tankar på vad som har varit.
På vad som kommer.
Planer, oro, rädslor. Värsta scenarios målas upp.
Det gör det inte enklare att slappna av och komma till ro...

I natt behöver jag verkligen sova.

Jag håller ständigt på att söka olika alternativ till peruk.
Sjal använder jag mer och mer, men tycker det är svårt att knyta dem så de sitter snyggt. Och framför allt att få en knytning som håller mer än någon timme...

Köpte en solhatt på vinst och förlust på Åhléns i dag. Rea, 30 kronor. Och givetvis lite för liten. Jag har ett konstigt huvud, det är som stort på fel ställe... så det är svårt att få saker att sitta bra.

Fick sedan en idé.
Det finns ju färdiga bandanas, en sådan kanske skulle funka.
Kollade på torget här i Umeå, där finns det torghandlare som säljer sjalar och visst fanns det bandanas. Men det var med tvivelaktigt mönster. Hemma så surfade jag och hittade en bandanashop i England med riktigt bra priser och färdiga bandanas som de kallar headwraps.

Så på vinst och förlust igen så beställde jag några. Jag hoppas verkligen att åtminstonde någon av dem ska funka bra. Så nu hoppas jag att posten från England ska gå med raketfart.

Jag har blivit en riktig tv-junkie.
Nu när orken är minimal, så är det väldigt lätt att bli sittandes i soffan, framför tv:n.
Har upptäckt ett visst mönster den senaste veckan - nästan som en ritual. Blir lite störd när något händer som gör att jag måste avvika från mitt tv-schema.

Sover först till närmare tio på förmiddagen.
Äter frukost, bläddrar i tidningen, och sätter sedan på tv:n samtidigt som jag slår på datorn.
Surfar lite till Doctors på TV4.

Sedan börjar det.
Kl 11 tittar jag på Gordon Ramsey på femman.
Kl 12 zappar jag mellan repriser av Desperate Hourswifes och Cityakuten, och fortsätter zappandet mellan Ophra och Ellen.
Sedan blir det lite Beverly Hills 90210.
Sedan repris av Top Model.
Sedan lite mer Beverly Hills.
Därefter Mammas pojkar.

Sedan är klockan sju på kvällen.... och vid åtta börjar det alltid något bra man kan titta på.
Och kvällen avslutas alltid med 2 x Sex and the city, och om jag orkar kvällens avsnitt av In Treatment på SVT Play.

Suck.
Inte det mest kreativa man kan göra med andra ord.

Men vad fan.
Jag har cancer.
Jag gör vad jag vill ;-)

Alla skriver väl om värmen i helgen. Så även jag.
Den är hemsk!

Vanligtvis älskar jag sol och värme, gillar att ligga och lapa mig i solen, försöka bli brun, njuta av sommaren.
Men den här sommaren är som sagt var annorlunda.
Och nu när det varit extra varma dagar märker jag att värmen inte bekommer mig väl.

Har varit otroligt slö och trött hela helgen. Sovit och vilat mycket, lederna småvärker, har konstig smak i munnen och får då och då riktiga dippar då jag bara måste sätta eller lägga mig ner ett tag. Nästan som lite yrsel...

Det är inte konstigt att kroppen är rejält sliten nu, efter sex cellgiftsbehandlingar. Men det är inte kul att uppleva det. Och sinnet vill mer än kroppen orkar, så det är svårt att hitta gränserna.

I går bjöd jag över en kompis på grillat. Väldigt opretantiöst och enkelt. Jag hade det mesta hemma men behövde komplettera lite på affären. Tog cykeln dit - och jag har typ två minuter till affären. Handlade, cyklade hem och var sedan helt slut så jag låg utslagen i soffan en timme....

Det är bara att försöka acceptera läget.

En sak som är bra är att mina fötter inte är lika svullna nu. Tror att det spelar stor roll att jag inte jobbar och sitter med fötterna nedåt hela tiden. Min läkare sa att jag skulle ta varje möjlighet jag hade att lägga upp benen, och det har jag gjort. Och det gör skillnad.

Har i helgen också gjort sjaldebut inför mina grannar.
Det går helt enkelt inte att ha peruk när det är så här varmt, och jag vägrar att sitta inlåst hela tiden.
Så jag har varit på min uteplats, med sjal, och upptäckt att jag överlevde det också....

Så skönt!
Har knappt haft på mig peruken alls i dag.
Skallen har fått andas fritt, förutom en fem minuters tripp till posten.

Men å andra sidan, har det varit en trött innedag, så det har inte varit så konstigt att jag låtit peruken vila...

Mår hyggligt bra efter gårdagens cellgifter. Trött, javisst, men annars helt ok.
Får väl se hur det blir i morgon....

Då blir det betydligt mer peruk.
Har lovat att vara barnvakt åt min gudson och hans storasyster, och det blir en heldagsövning typ.
Så då är det peruk på.
Möjligtvis sjal om det blir outhärdligt, men jag är fortfarande obekväm med att visa mig i sjal bland andra människor.

Fick häromdagen ett litet bakslag. Har så sett fram emot att en stuga vid havet som jag skulle få låna av ett par jobbarkompisar nästa vecka. Men nu har deras semesterplaner helt kastats om då den enes pappa blivit sjuk och ligger på sjukhus. Självklart förstår jag det. Å andra sidan var det ett av de riktiga se-fram-emot saker jag hade denna sommar...

Så nu får jag försöka hitta på något annat i stället att se fram emot...

I morgon är det dags för den sjätte behandlingen.
Tog prover i dag, och alla värden var bra.
Ligger fortfarande lite lågt i blodvärde, men det är inte så konstigt. Och det är inte för lågt.

Sjätte gången.
Det betyder att det efter i morgon är en eller två behandlingar kvar.
Jag gissar att det blir två till - att så länge jag mår hyfsat bra så vill läkaren köra så mycket det bara går.
Och det är väl okej.

Var förbi frisören på sjukhuset i dag också, och bokade en tid för att få peruken lite fixad. Den har blivit sliten i topparna, framför allt fram längs sidorna, och behöver klippas lite för att få bort det "frissiga". Det blir gjort på måndag. Skönt.

Fick kepsen jag beställde i förra veckan häromdagen.
Den är jättefin.
Men för liten.
Shit.

Har också beställt en färdig turban, den var tillfälligt slut, och kommer senare.
Hoppas innerligt att den passar bättre, för jag vill verkligen ha något som bara är att dra på.

Städar och fejar hemma, för fredag kväll ska jag ha tio tjejer på ost och vinprovning hemma hos mig.
Det ska bli sååå kul!

En kompis fyller 40 i sommar, och vi tänker överraska henne med en tjejkväll.
Vi börjar med en cosmopolitan och några pizzasnurror.
Sedan blir det provning med fem olika viner och fem olika ostar.
Därefter ger vi oss ner på stan för en sen middag på en italiensk krog.

Det är så skönt att få fokusera på något helt annat än att vara sjuk och cellgifter och allt annat tråkigt.

För övrigt har jag bara en dag kvar till semester.
Längtar.
Även om jag inte kommer göra så mycket på semestern - eftersom behandlingarna fortsätter - så ska det bli skönt att vara ledig.

I dag har jag beställt en keps som är gjord för oss som tappat håret.
Det ska bli himla spännande att få se den irl.

Om den funkar, alltså täcker och sitter säkert, så blir den ett bra alternativ till att knyta en sjal runt huvudet. Vilket tar tid. Jag har inte fått in snitsen på det riktigt ännu...

Det har varit mycket sjal nu på slutet. Har haft min storebror på besök några dagar, och jag är inte bekväm med att visa mig utan något på skallen. Och peruken blir allt svårare att ha på längre stunder. Förbannade värme!

Fötterna fortsätter att spöka. De sväller och vaderna var häromdagen nästan lika stora som låren... Ska ta upp det mer läkaren på måndag, då det är dags för nya prover inför nästa behandling.

Hoppas, hoppas att mina värden är tillräckligt bra så jag får göra behandlingen som planerat. Vill inte skjuta på det. Även om cellgifter inte är kul, så är det lika bra att få det gjort.

Oj. I dag är det verkligen dagen efter.
Tycker inte att jag drack SÅ mycket alkohol i går, men det blev nog mer än jag tror...
Dessutom verkar jag bli mer påverkad nuförtiden än tidigare.

Kanske inte så konstigt när kroppen inte är i form.

I dag har varit en konstig dag.
Trött. Sovit ett par timmar på eftermiddag.
Törstig - på coca cola. Har snart druckit upp 1,5 liter.

Och så sugen på bara skräp: ostkrokar och smågodis.

Inte direkt bra mat för att försöka se till att vikten inte drar iväg ner...

Nå. Låter den här dagen vara en parantes.
Ska sköta mig bättre i morgon.

Tittar in som hastigast och önskar alla en glad midsommar!
Vad du än gör - hoppas att du får en härlig, avslappnad, ledig dag.

Själv blir det ett enkelt firande för min del.
Ska grilla tillsammans med några kompisar, dricka vin och äta hemmagjord glass.

Sedan lär det bli fotboll framför tv:n, något som jag i och för sig inte är så peppad på...
Men jag ser fram emot en god och trevlig kväll med goda vänner.

Hjälp! Även högerfoten är en aning svullen, men ingenting mot elefantfoten på
andra benet. Ändå har jag gått med stödstrumpor hela dagen i dag, för jag
kände att svullnaden var på väg redan i går kväll...

Jag samlar på mig massa vätska i kroppen just nu, och det är inte riktigt bra.
Äter vätskedrivande, men undrar nu om jag måste öka dosen, för det verkar inte riktigt hjälpa.

Att jag sväller upp av vätska känns dessutom extra jobbigt just nu när jag ändå gått upp massa i vikt, och blivit rundare av kortisonet.
Allt på en gång!

Ser annars fram emot lite ledighet. En långhelg sitter bra nu, sedan är det bara en vecka kvar innan jag går på semester. Det ska bli så skönt. Känner att jag börjar slita lite ont på jobbet. Ibland tror jag att min chef glömmer bort att jag är sjuk och bara jobbar halvtid. Och så har jag själv lätt för att vilja lite mer än orken riktigt räcker till.

Ska försöka hålla lite hårdare på tiderna nästa vecka, så jag inte är helt utslut till ledigheten.

Det har tagit betydligt längre tid än jag räknade med, men i morgon ska tandställningen äntligen bort ur munnen!

Det är nästan två år sedan jag satte in den, ett av flera åtgärder på min egen renovering där fixa till gluggen mellan framtänderna och gå ner rejält i vikt var de två huvudpunkterna...

Gluggen är nu ett minne blott, men jag har luckor längre bak i munnen i stället som ska täppas igen med konstgjorda tänder. Egentligen skulle jag ha opererat in titanskruvar för det redan nu i vår, men eftersom jag påbörjade cellgiftsbehandling så ville tandläkaren vänta. Så det blir efter sommaren i stället, när behandlingen är avslutad.

Ser så fram emot att få ordning på tänderna!
Att kunna le utan att fundera över gluggen - eller för den delen tandställningen som det varit den senaste tiden.

Sedan återstår den lilla detaljen att betala för alltihopa. Den delen har jag inte löst. Har tänkt fråga mina föräldrar om ett lån, innan jag frågar banken, men har inte riktigt vågat ännu. Men nu kan jag inte skjuta på det så mycket längre.

Har äntligen fått mina nya glasögon.

 

Har haft stor ångest över vad jag ska välja. Hade egentligen inte velat byta glasögon nu, nu när jag känner mig fulare och fetare än någonsin, dessutom utan hår.... Men vad gör man. Synen har förändrats, så det var nya glasögon eller månader med huvudvärk som var alternativet.

 

Har varje fall gjort slag i saken och köpt ett par Attling-bågar, något jag sneglat på länge. Gillar Efva Attlings grejer helskarpt och har flera smycken av henne. Nu också glasögon, silverfärgade. Tycker de funkar hyggligt bra till mitt ansikte. Men det är en stor förändring, för tidigare hade jag en svart markerad plastbåge...

 

Ska bli spännande att se vad reaktionerna bland jobbarkompisarna blir i morgon.

 

Annars: mår lite bättre i dag.

Men är bekymrad över att konditionen är på minus.

Orkar knappt gå upp för en trapp för tillfället.

 

 

Jag försöker ta en dag i taget.
Inte fundera så mycket framåt, på vad som eventuellt kan hända, eller inte hända...
Ha allt fokus på behandlingen just nu, att ta mig igenom den.
Det andra får jag ta sedan.

Men det är enklare sagt än gjort.
Tankarna kommer ändå om vad som händer om det visar sig att den här behandlingen bara hjälper en kort stund.
Om allt ska börja om igen om bara några månader.
Att cancern blommar upp direkt, precis som ett envist ogräs som man tror man dragit upp med rötterna med får tillbaka direkt igen.

Har i dag funderat på vad som skulle vara värst.
Och konstigt nog är det inte rädsla för döden som först och främst dyker upp.
Det känns så abstrakt och fjärran, så dit har inte riktigt mina tankar nått än.

I stället så är jag rädd för att tappa lusten att leva.
Att inte orka en vända till.
Att bli uppgiven, känna hopplöshet, känna likgiltighet.

Rädslan för att känna  att "det var förgäves".
Att behöva börja om igen, med vikten, med håret, med behandlingen.
Att leva med känslan att livet lurar mig, precis när något bra börjar vara på väg att hända - så slås fötterna undan under mig.

Det känns värre än döden.
Då skulle det på något sätt vara bättre att få veta vad som gäller, och inte behöva gå och oroa mig hela tiden. Tänk om....

Men den typen av tankar försöker jag att inte tänka allt för ofta.
Och för det mesta går det rätt bra.

Har varit rejält trött de senaste dagarna.
Tröttare än vad jag varit förut efter behandling.
Men den tar väl ut sin rätt, att kroppen blir mer och mer påverkad för varje behandling.

En positiv sak: har inte haft särskilt mycket ledvärk den här gången.
Skönt. För den är inte kul.

Med tröttheten kom också en nedstämdhet.
Känner igen mönstret, när jag är fysiskt nedgången så mår jag mentalt sämre också.

I dag känns det bättre.
Har lagt champange på kylning, och ska i eftermiddag titta på bröllop med en god vän. Dricka champange, äta jordgubbar och fira.
Lite smygrojalist är jag nog alltid!

På cellgiftsbehandlingen i går så satt jag mest och slumrade.
Men i mitt halvvakna tillstånd hörde jag två andra patienter prata.
En av dem berättade om en kurs som hon varit på, för cancerpatienter, där hon fått sminktips och knyta-sjal-tips.

Jag frågade en sköterska om det senare, och då visade det sig att det finnsen sådan möjlighet för kvinnor som får cancer och tappar håret. Blev först lite irriterad över att jag inte fått veta något om det tidigare, för givetvis är det ingen fler kurs innan sommaren, utan först i september...

Men jag fick i varje fall en infobroschyr, och i dag har jag varit in på hemsidan och tittat runt litegran.
Och till min glädje fanns det en del tips där. Både för att måla på ögonfransar (de är nästan helt borta nu) och framför allt sjal-tips.

Ska ta och testa tipsen så snart som möjligt, och genast ringa och boka plats på första kursen i september.
Ska också söka runt med på de länkar som finns på hemsidan, för att hitta fler sjal-knytar-tips. För i sommar blir det mer och mer sjal, och mindre peruk. Ni kan inte fatta hur varmt det är med peruken! Men då är det bra för självförtroendet om jag har en snyggt knuten sjal på skallen i stället för en vanlig trist sjalett...

Så var cellgifter nummer fem gjort.
Två, kanske tre kvar.
Skönt att jag kan se slutet på det.
Sedan är det bara hoppas att jag inte behöver göra om det på många, många år....

Mår helt okej efter behandlingen, men är rejält trött.
Tröttare än vad jag varit förut.

Har redan sovit två omgångar sedan jag kom hem, ungefär en och en halv timme åt gången.
Och känner att det blir en tidig kväll, och sovmorgon i morgon.

En vecka försenat är det nu dags för nästa behandling, nummer fem i ordningen.
Tog nya prover på morgonen i dag, och fick besked att alla vita blodkroppar nu är där de ska.
Så tisdag blir det cellgifter igen.

Även om det inte är särskilt kul, så känns det bra.
För ju snabbare jag får ta mina behandlingar, desto snabbare blir jag klar...

Kämpar fortfarande med mina svullna fötter och ben.
Tycker inte att den vätskedrivande medicinen ger någon effekt, förutom att jag springer på toaletten titt som tätt.
Så i dag var jag på apoteket och köpte stödstrumpor, för att se om det kan få lite fart på kroppen.
Har haft dem på i kväll, jisses så obekväma!
Benen är som i ett skruvstäd.
Men det är väl det som är meningen.

Har fått en vätskedrivande medicin för att råda bot på mina uppsvällda fötter och ben.
Det betyder att jag är kissnödig nästan hela tiden.
Springer titt som tätt på toa.
Ännu ser jag ingen skillnad på svullnaden, men jag hoppas det kommer.

Har min mamma på besök några dagar.
Än så länge går det bara riktigt bra, och vi har kul tillsammans.
Har inte helt och fullt berättat för henne vad läkaren sagt till mig, att jag inte ska räkna med att bli cancerfri.
Har börjat berätta lite, men tänkte ta det lite försiktigt och förbereda dem på att det nog kommer bli tufft det här.
Vill inte släppa ner det som "bomb" utan förvarning, utan tar det steg för steg.

I dag: utepyssel på uteplatsen med mamma.
Massa blommor ska planeras.

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det läkaren sa häromdagen.
Att jag nog inte ska räkna med att bli helt cancerfri, utan att det handlar om att hålla sjukdomen i schack så länge som möjligt.
Att den med all sannolikhet kommer tillbaka.
Att det inte går att veta när.

Läkaren mer eller mindre rådde mig att inte berätta det för allt för många, bara för de närmaste.
Att det kan vara rätt tufft för omgivningen att hantera att jag bär på sjukdomen hela tiden.
Får fundera vidare på hur jag gör med det.

Än så länge har jag inte berättat det för någon.
Förutom för alla er som läser bloggen, då...

Jag märker att det ligger och gnager i bakhuvudet hela tiden.
Inte så det vänder upp och ner på allting, men det finns där, som en sorgsen skugga som gör sig påmind.

I morgon (eller i dag, för klockan har nu passerat midnatt ser jag) så kommer min mamma på besök några dagar.
Det känns bra, men samtidigt oroligt.
Jag har ju gått upp en massa i vikt sedan jag fick veta att jag har cancer igen, och är det något som min mamma alltid varit missnöjd med, så är det att jag är överviktig. Det har varit många blickar, sårande ord och suckar genom åren. Och hon har varit så glad när jag gick ner en massa i vikt förra året. Nu är jag rädd att jag ska se det där missnöjet i hennes ansikte igen.

Det är den andra skuggan som oroar just nu.