kakanskilokamp

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det läkaren sa häromdagen.
Att jag nog inte ska räkna med att bli helt cancerfri, utan att det handlar om att hålla sjukdomen i schack så länge som möjligt.
Att den med all sannolikhet kommer tillbaka.
Att det inte går att veta när.

Läkaren mer eller mindre rådde mig att inte berätta det för allt för många, bara för de närmaste.
Att det kan vara rätt tufft för omgivningen att hantera att jag bär på sjukdomen hela tiden.
Får fundera vidare på hur jag gör med det.

Än så länge har jag inte berättat det för någon.
Förutom för alla er som läser bloggen, då...

Jag märker att det ligger och gnager i bakhuvudet hela tiden.
Inte så det vänder upp och ner på allting, men det finns där, som en sorgsen skugga som gör sig påmind.

I morgon (eller i dag, för klockan har nu passerat midnatt ser jag) så kommer min mamma på besök några dagar.
Det känns bra, men samtidigt oroligt.
Jag har ju gått upp en massa i vikt sedan jag fick veta att jag har cancer igen, och är det något som min mamma alltid varit missnöjd med, så är det att jag är överviktig. Det har varit många blickar, sårande ord och suckar genom åren. Och hon har varit så glad när jag gick ner en massa i vikt förra året. Nu är jag rädd att jag ska se det där missnöjet i hennes ansikte igen.

Det är den andra skuggan som oroar just nu.