kakanskilokamp

Jag försöker ta en dag i taget.
Inte fundera så mycket framåt, på vad som eventuellt kan hända, eller inte hända...
Ha allt fokus på behandlingen just nu, att ta mig igenom den.
Det andra får jag ta sedan.

Men det är enklare sagt än gjort.
Tankarna kommer ändå om vad som händer om det visar sig att den här behandlingen bara hjälper en kort stund.
Om allt ska börja om igen om bara några månader.
Att cancern blommar upp direkt, precis som ett envist ogräs som man tror man dragit upp med rötterna med får tillbaka direkt igen.

Har i dag funderat på vad som skulle vara värst.
Och konstigt nog är det inte rädsla för döden som först och främst dyker upp.
Det känns så abstrakt och fjärran, så dit har inte riktigt mina tankar nått än.

I stället så är jag rädd för att tappa lusten att leva.
Att inte orka en vända till.
Att bli uppgiven, känna hopplöshet, känna likgiltighet.

Rädslan för att känna  att "det var förgäves".
Att behöva börja om igen, med vikten, med håret, med behandlingen.
Att leva med känslan att livet lurar mig, precis när något bra börjar vara på väg att hända - så slås fötterna undan under mig.

Det känns värre än döden.
Då skulle det på något sätt vara bättre att få veta vad som gäller, och inte behöva gå och oroa mig hela tiden. Tänk om....

Men den typen av tankar försöker jag att inte tänka allt för ofta.
Och för det mesta går det rätt bra.