Sjaldebut
Nä, nu är det inte mycket hår kvar...
Borde raka av det sista, för att slippa alla lösa hårstrån över allt. Men det tar emot...
Vill nog att frissan fixar det. Så jag väntar tills på tisdag.
I dag tog jag på mig en scarvs på huvudet för första gången.
Det kändes väldigt obekvämt först, men gick bättre och bättre.
Har en lång scarvs, blå batikfärgad, som jag knyter lite på sidan av huvudet och låter ändarna hänga ner över ena axeln. Det känns lite mindre "gumma" på det sättet, än att knyta som en traditionell sjalett.
Tycker det är svårt att veta hur man ska knyta en scarvs runt huvudet, så den sitter på plats, men ändå ser okej ut. Hoppas att övning ger färdighet.
Blev lite ledsen på min mamma häromdagen.
Jag hade huvan över huvudet när jag kom till föräldrarna, och hon ville att jag skulle ta ner huvan så att alla fick se hur mycket hår jag hade tappat.
Bara så där.
"Ta av dig huvuan nu så vi får se" sa hon uppfodrande.
"Nä, det har jag ingen lust med" svarade jag överrumplad.
"Jaså, är det så jobbigt" sa min mamma då.
Sedan pratade vi inte mer om det.
Det kändes så okänsligt och respektlöst.
Ja. Det är jättejobbigt att tappa håret.
Det är inte jag i spegeln längre.
Borde raka av det sista, för att slippa alla lösa hårstrån över allt. Men det tar emot...
Vill nog att frissan fixar det. Så jag väntar tills på tisdag.
I dag tog jag på mig en scarvs på huvudet för första gången.
Det kändes väldigt obekvämt först, men gick bättre och bättre.
Har en lång scarvs, blå batikfärgad, som jag knyter lite på sidan av huvudet och låter ändarna hänga ner över ena axeln. Det känns lite mindre "gumma" på det sättet, än att knyta som en traditionell sjalett.
Tycker det är svårt att veta hur man ska knyta en scarvs runt huvudet, så den sitter på plats, men ändå ser okej ut. Hoppas att övning ger färdighet.
Blev lite ledsen på min mamma häromdagen.
Jag hade huvan över huvudet när jag kom till föräldrarna, och hon ville att jag skulle ta ner huvan så att alla fick se hur mycket hår jag hade tappat.
Bara så där.
"Ta av dig huvuan nu så vi får se" sa hon uppfodrande.
"Nä, det har jag ingen lust med" svarade jag överrumplad.
"Jaså, är det så jobbigt" sa min mamma då.
Sedan pratade vi inte mer om det.
Det kändes så okänsligt och respektlöst.
Ja. Det är jättejobbigt att tappa håret.
Det är inte jag i spegeln längre.
Kommentarer
Postat av: Vendela
Förstår dig såväl. Jag skulle också tycka att det var fruktansvärt jobbigt att tappa håret!! Fast iochförsig vet jag ju inte hur jag skulle reagera om jag hade fått en livshotande diagnos; om jag ändå skulle tycka håret var det viktigaste. Man vet ju inte förrän man är där..men jag hoppas innerligt att jag slipper uppleva det...
Styrkekramar till dig!
Postat av: Helena
Kan det ha varit ett sätt för din mamma att försöka avdramatisera det hela tror du? Jag försvarar verkligen inte sättet hon sa det på, jag försöker bara tänka vad det kan bero på att nån uttrycker sig på det viset. Men bra i alla fall att du sa ifrån, man ska inte göra nått som man inte vill och som känns obekvämt.
Trackback
