kakanskilokamp

Oj, oj, vilken känslomässig berg- och dalbana det är just nu.
Håret trillar i massor.
Det finns kvar, men är så tunnt, så tunnt.
Det går inte att visa sig utan något på huvudet just nu, för det ser verkligen för taskigt ut.

Hade ett kort sammanbrott i går och grät floder i ren förtvivlan,  i dag går det bättre.
Men att knyta en sjal runt huvudet, nej, det funkar inte.
Det känns så fel.
Och jag vet som inte hur jag ska knyta den, så jag inte ser ut som en förvuxen påskkärring...
Så jag har löst det genom att leta fram alla mina munkjackor och hood-tröjor som jag har, och fäller helt enkelt upp huvan över huvudet.

Det går det också.

Men på tisdag är det jag som ringer till sjukhusfrisören och ser till att få peruken fixad omgående.

Nu drar jag till mina föräldrar några dagar och firar påsk.
Där törs jag visa mig utan något på huvudet.
I varje fall lite grann.
Det känns skönt.