kakanskilokamp

Det finns få saker som väcker så mycket ångest som att ta nya foton på mig själv. Det kan vara till passet, körkortet eller något annat. Eller en okänslig kompis som rycker fram en kamera på en fest eller så och börjar knäppa hejvilt. Vilket jag själv i och för sig gärna gör, men då slipper jag ju bilder på mig själv...

På något konstigt sätt så har jag lyckats förlika mig med min spegelbild. Det går att se utan att se hur tjocka kinderna är, halsen som inte existerar, de breda axlarna och överarmarna. Men på en bild blir det plågsamt påtagligt.

Jag har i flera år levt på tanken att när jag blir smal ska jag ta nya, fina bilder på mig själv. Då behöver jag inte skämmas för mitt körkort och mitt pass längre. Problemet är bara att den dagen inte kommit än.

I dag har jag behövt ta nya kort på mig själv för mitt jobb. Har ett jobb då min bild exponeras rätt ofta för rätt så många människor. Det är riktigt jobbigt. Den fotograf som nu hjälpte mig var tålmodig, och vi kunde resonera rätt så öppet om hur vi skulle göra för att inte mina överarmar ska dominera bilden. Och sedan ska man sitta med och välja ut bild. Hjälp. Jag önskar att jag behärskade photoshop så jag kunde retuchera bilderna å det grövsta.
För jag trivs inte alls med bilden av mig själv just nu.

Men den är verkligheten, och hur man än försöker se för bi sig själv i spegeln så lurar verkligheten runt hörnet.