kakanskilokamp

Jag var hos min terapeut i dag och vi pratade om varför jag just nu överväldigas av känslan att bara ge upp, att inte bry mig. När jag ger upp så vräker jag i mig onyttigheter och struntar i min träning. Vilket gör att jag mår ännu sämre, och bryr mig ännu mindre och äter ännu mer.

Visst ser jag att det är ett tankemönster som inte fungerar. Men just då, i stunden, så fungerar inte logiken. Då styr känslorna. Acceptera känslan, men ge inte efter för den. Syna den, är hans råd. Klokt som vanligt, men lättare sagt än gjort.

Jag måste nu börja joba med mina mål och ambitioner igen. Jag tar i för mycket. Jag har satt upp för höga mål. Och när jag inser att jag inte når dem, då göder det ?ge upp-känslan?. Ta det i små portioner, säger terapeuten. Tänk två timmar frammåt. Tänk den här dagen. Om jag går och tränar nu, hur mår jag då om två timmar? Om jag äter enligt min matsedel, hur känns det då när jag går och lägger mig i kväll?

Det är svårt, när jag vill gå ner tio kilo på två veckor, och vara trådsmal till sommaren, eller varje fall till årsskiftet. Logiken och känslan går inte alltid hand i hand, men jag måste hitta ett sätt att hålla balansen mellan dem. Just nu balanserar jag på en skör tråd, känns det som.

Men jag tar det timme för timme.